onsdag 16 mars 2011

Flera tankar om träning
















Då sitter jag här igen och i dag känner jag mig riktigt nöjd. Jag är just hemkommen från träningen på Danderyds sjukhus. Det blev ca 45 min styrketräning och efter det 30 min vattengymnastik som gick i medeltempo.
Det är fantastiskt skönt att känna att kroppen börjar svara på träningen efter ungefär tre månaders ofrivillig passivitet.

I mitt förra inlägg snuddade jag vid hur synen på fysisk aktivitet och träning, i mina ögon, har förändrats sedan jag blev sjuk. Då skulle man vara väldig försiktig och inte ”överanstränga sig”. Vid perioder av aktiva inflammationer rekommenderades man att inte (läs: fick man inte) träna.
Det fanns då bl a risk att förslitningen av lederna skulle gå fortare. I dag har man, i studier, sett att liten eller måttlig inflammation i kombination med träning inte påskyndar ledförstöringen, kort sagt, vi behöver inte behandlas med bomullsvantar.

För mig har det betytt att jag får ta i lite mer när jag tränar och det utmanar och sporrar mig, det får inte bli ”mesigt”. Jag tränar i ”maskiner”, med fria vikter, en del med gummiband och med vattengymnastik, det blir mer som för ”alla andra” och det är viktigt för mig.
Hemma tränar jag kondition genom att gå en fyra km lång slinga med stavar, på tid. Jag tävlar mot mig själv för att förbättra tiden, som bäst har jag gått på 33 min, vilket jag är nöjd med. Det är det jag vill tillbaka till men är idag glad för att jag kan träna i vatten och i maskiner.

Hur var det nu med Reuma Dream Team?

Jag har varit inne på det men ska utveckla det en aning.
Det var för ca två kanske tre år sedan som, allas vår Elin, som var min sjukgymnast då, presenterade det nya träningsupplägget för oss.
Vi skulle få ett individuellt utformat styrketräningsprogram som vi skulle köra under 45 min två gånger i veckan dessutom skulle vi ha ett ”hårt” vattengymnastikpass efter styrketräningen. Innan vi började fick vi göra en del tester som skulle användas vid utvärderingen när träningsperioden var slut.

Efter andra gången med det här upplägget berättade jag, i extas, för min man om hur otroligt roligt det var att träna på det här sättet. Jag beskrev hur hårt vi tränade, hur vi svettades till och med under vattengymnastiken, hur vi fick skatta hur hårt vi hade ansträngt oss och att Elin sa att vi skulle platsa i ett vattengymnastikpass för ”friska”!

Helt spontant sa min man att, ni måste ju vara Reuma Dream Team och det var första gången som jag kunde sälla mig till ett Dream Team! Det kändes superbra! Skämt å sido, det har känts otroligt bra för mig att veta att jag kan träna hårt, att kroppen håller och inte minst, jag mår bra av det!

Jag ska tillbaka dit- det ska gå!

Allt gott!

Maria   

2 kommentarer:

  1. Hej Maria
    Vad roligt att läsa om dig. Måste säga att jag är oerhört imponerad av din envishet. Man har kallat mig envis men jag är, i jämförelse med dig, en västanfläkt, haha.
    Kramar/Ingrid

    SvaraRadera
  2. Hej Ingrid!
    Tack för dina fina ord!
    Det är först på senare tid som jag har börjat se mig som envis. Jag har i och försig jämfört mig med en sådan leksak som har en tyngd i botten. Som varje gång man slår ner den snart gungar upp igen. Jag har varit golvad många gånger men något i mig vill alltid upp och det är väl att vara envis. Lev väl! Maria

    SvaraRadera