Gästbloggare Sophia: Om kost och viktmål

Exempel på vad vi kan äta på kvällen. Ägg i urgröpt avokado som stått i ugnen.

När jag åter tog tag i träningen för ett år sen så var det även viktigt att lägga ner tid på att ändra mina kostvanor. Hade helt släppt spärrarna och åt precis det jag var sugen på. Men jag visste att om träningen skulle visa resultat så kunde jag inte fortsätta så.

Vi har sedan tidigare från träningen testat olika dieter men behövde nu något mer omfattande än att komma i bättre form inför en sommar. Jag för att vikten inte skulle förstärka min smärta och min man önskade vara smidigare då han var ute och jagade eller vandrade i berg. Vi valde därför att göra en livsstilsförändring gällande kosten. Det är ett väldigt stort och brett område. Det var tacksamt att vi redan hade relativt bra koll.

Vi valde att rikta in oss på det mest självklara, äta mindre energi än vi förbrukar. Tyvärr låter det enklare än vad det är. Det krävs en hel del kunskap och mycket karaktär. Vi äter ofta och har lagt vårt proteinintag rätt högt. Vi lade upp en målvikt samt vissa delmål. Vi slutade helt och hållet med fika, drickor, glass etc men kan vissa dagar unna oss något gott, ofta då vi klarat av en av alla delmål. Dom gångerna så uppskattar vi godsakerna så mycket mer än om man hade fredagsmys varje vecka. Ibland kan det gå många veckor innan vi syndar men desto mer förtjänt känns det då vi väl unnar oss. Min svaghet var, och är fortfarande, saltlakrits och smågodis. Mitt sug försvann aldrig, men det var så mycket enklare att stå emot det när jag visste att jag skulle få äta det inom en snar framtid.

I vår kostplan lade vi även upp ett diagram med invägning varje vecka och där hade vi beräknat vad vi behövde gå ner i snitt varje vecka för att nå vår målvikt. Taktiken var långsam och hållbar viktnedgång med 0,5 - 1 kg per vecka.

Planering är även det viktigt. Att det finns ingredienser hemma som man kan göra en middag av. Så att vi inte står där, just innan, och kommer på att vi inte har någonting hemma. Då är det väldigt enkelt att åka och beställa en pizza eller annan hämtmat. Dåligt för både ekonomin och vikten.

Slutmålet förra året satte vi till dagen vi skulle åka till Kroatien. Det som är viktigt under en viktnedgång är att inte ge upp. Vissa veckor kunde jag stå stilla viktmässigt eller till och med gå upp lite. Men vi tappade inte modet och viljan att fortsätta kämpa. Det farliga är att man känner att det ändå inte fungerade den veckan och sen börjar unna sig små saker som någon godisbit eller en fika. Eller att man själv hittar på ursäkter för att få fuska, ett exempel kan vara när man går på bio, alla köper väll nått gott att äta till filmen. Men vad skulle hända om du inte köpte dom där popcornen? Det här är inte något som skett på en vecka och speciellt inte med vår metod. Vi ville få in en rutin som vi skulle fortsätta med även när vi var nöjda med vikten.

Sen tror jag även att det är viktigt för oss reumatiker att tänka på kosten. Vad jag vet så finns det inga riktigt pålitliga forskningsresultat som säger vad som är dåligt att äta. Vissa mår bättre av att äta glutenfritt, vegetariskt eller laktosfritt. Vissa känner ingen skillnad och en del mår till och med sämre av att ändra kosten på ett större sätt. Men jag tror att äta ”vanlig mat” är det bästa för mig, äta bra och varierat.

Om det är nån som läser det här nu och vill gå ner i vikt så kan jag bara säga att ni ska sätta er ner och läsa på. Sätt er in i vad olika saker innehåller och vad man ska kolla efter när man handlar. Det är en djungel men det är värt så mycket att ha koll på innehållsdeklarationer och vad man ska akta sig för. 

Och ge inte upp!

Bucket list: Sofia Bleckur "Om VM-silver och ryggsmärta"

En av träningsbloggens läsare önskade sig inför 2017 att få läsa om elitidrottare som lever med reumatisk sjukdom. Därför bjuder vi på ett tidigare inlägg från 2015 där skidåkaren Sofia Bleckur delar med sig av sina tankar runt elitidrott och reumatisk sjukdom. Håll till gogo!


Sofia Bleckur har stått på ett par längdskidor så länge hon kan minnas. Uppvuxen i närheten av Rättvik var steget till att gå skidgymnasiet i Mora inte särskilt stort. Reumatikerförbundets träningsblogg träffar den nu 31 år fyllda Sofia Bleckur under Reumadagarna i Tylösand där hon är en av gästtalarna under det parallella programmet. Jag blev inbjuden av fysioterapeuternas sektion för reumatologi men visste inte om jag skulle ha möjlighet att komma säger Sofia. När jag fick inbjudan hade jag ännu inte bestämt mig för om jag skulle fortsätta min skidsatsning eller inte, men jag har nu beslutat mig för att ta en paus i skidåkandet på elitnivå.

Sofia Bleckur kom med i A-laget (längdskidlandslaget) för cirka tre år sedan och det var också då som avgrunden öppnade sig. Jag hade nått mitt mål att komma med i landslaget berättar Sofia, det var då smärtan i ryggen började.

Sofia Bleckur nådde världstoppen trots ankyloserande spondylit (AS)

Vad trodde du orsaken var?
- Överbelastning och överträning, men smärtan gav inte med sig och nätterna var ett rent elände med toksmärta i bröstryggen. Det enda som hjälpte var att gå upp och röra sig. Jag fick liksom ingen logik i smärtan men jag kände tidigt att jag mådde bättre när jag var igång och tränade än om jag lät bli.

Vad hände sedan?
- Jag tog hjälp av landslagets fysioterapeuter som uppmuntrade mig att söka läkarhjälp. Jag träffade någon sorts ryggdoktor som sa åt mig att kort och gott sluta träna. Enligt den läkaren fick jag inte göra någon som gjorde ont och intervallträning var utesluten. Jag förstod ingenting, jag fick ju mindre ont när jag rörde på mig. Det här beskedet var som att dra undan mattan under fötterna på mig, hela min tillvaro rasade då. Smärtan skrämde mig och ju räddare jag blev ju mindre vågade jag träna.

Slutade du helt med träningen då?
- Jag klarade inte av att vara med på de vanliga landslagslägren men jag slutade inte helt att träna. Jag kände liksom instinktivt att det var något som inte stämde, så jag var lite "olydig". Vi riggade min cykel utomhus på en trainer men jag kunde inte luta mig fram och hålla i styret på grund av smärtan i ryggen, så jag ställde en stol på var sida så jag kunde få stöd av ryggstöden. På det här sättet fick jag träna ute vilket jag älskar och också få möjlighet att pumpa på rejält med benmusklerna.

Hade du fått någon regelrätt diagnos vid den här tidpunkten?
- Både ja och nej, jag väntade på svar på magnetkamera undersökning och hade ännu inte fått träffa någon reumatolog. Vändningen kom i september när jag fick tid hos reumatologen i Östersund där jag både fick träffa läkare och sjukgymnast. Man kunde nu tydligt konstatera att jag fått ankyloserande spondylit (AS, inflammatorisk ryggsjukdom) och tämligen omgående blev jag insatt på biologiskt läkemedel. Men framför allt fick jag här besked att jag var fri att träna så mycket jag ville och kroppen orkade. Inga pekpinnar, fri att röra mig som jag ville. Ja uppmuntrad att träna!


Sofia Bleckur beskriver sitt veckoupplägg för träning

Hur upplevde du det här beskedet?
- Framför allt som en stor lättnad, plötsligen kunde jag börja hantera min situation på ett helt annat sätt då jag förstod att smärtan inte var farlig. Även om jag fick min diagnos oerhört mycket snabbare än de flesta med AS, för mig tog det ungefär 6 månader så var oron ändå det jobbigaste inte minst i förhållande till mitt yrke som ju faktiskt byggde på att kunna träna minst 20 timmar i veckan. Kroppen var mitt arbetsredskap.

Och kroppen höll, 2015 tog du VM-silver i Falun!
Sofia ler och svarar lite blygt - Ja det var en fantastisk säsong, som att leva mitt i sin dröm omgiven av ett kanonlag både i och utanför spåren. Att kunna prestera och ta medalj på hemmaplan var stort!


Sofia Bleckur visar bilder från VM i Falun


Hur ser ditt liv ut idag utan skidåkningen?
- Jag arbetar som sjuksköterska på en ortopedavdelning och trivs just nu mycket bra som "motionär". Jag tränar fortfarande mycket ihop med mina gamla landslagskompisar hemma i Östersund.

Här ska tilläggas att Sofia Bleckur idag "motionerar" i runda slängar 10 timmar i veckan och övar sig i att tycka att en löprunda på cirka en timme är en helt ok träningsdos för en dag.

Hur tänker du runt framtiden?
- Jag ser mig inte som sjuk varken idag eller i morgon. Jag tänker inte på min AS, den hindrar mig faktiskt inte alls. Om 20 år jobbar jag med förebyggande hälsovård och vem vet kanske kommer jag tillbaka i längdspåren och gör en långloppssatsning så småningom.

Sofia Bleckur föreläste på Reumadagarna i Tylösand

Reumatikerförbundets träningsblogg önskar Sofia Bleckur stort lycka till med livet utanför skidspåren och tackar för att hon så personligt och frikostigt ville dela med sig av sin historia. Ett föredöme att se upp till!

Gästbloggare Sophia: Inspiration för att orka

För att orka hålla igång med träningen och äta nyttigt så är det viktigt att hitta det som motiverar dig. Det lilla extra som du kan plocka fram när orken och lusten blir mindre, för det kommer den att bli, flera gånger. Det är då man märker hur stark man är, att man visst kan motstå frestelser och bara unna sig något gott på vissa dagar. Musiken är för mig viktigt. Jag har några låtar som verkligen plockar fram det lilla extra hos mig.

My fight Song med Rachel Platten

Tsunami med DVBBS & Borgeous

Ganjaman med Alfons

I’m an Albatraoz med AronChupa

Wolf med Tungevaag & Raaban

Det är lite olika orsaker till varför just dessa låtar har följt med mig. Men Fight Song har den mest passande texten. När jag lyssnade på den första gången var det som att jag hade skrivit texten själv. Allt passade in så bra, den fick mig verkligen att kämpa. Hade jag varit själv i rummet så hade jag nog sjungit med, men det ska jag inte utsätta dom andra för. Dom andra låtarna här ovan har rätta takten, den gör att jag vill cykla snabbare och hålla samma takt som i låten. Det är såklart svårt att hålla det tempot länge, men jag tar ändå i lite extra och toppar farten under några minuter.

Sen har jag också ett litet annorlunda sätt att motivera mig. Mina tatueringar. Det är nått som jag kan kolla på varje dag, nått jag tycker är snyggt och sexigt. Det är viktigt att hitta det som passar för just dig. Att jag har tatueringar som motivation är det nog många som inte förstår och det finns dom som sagt till mig att jag är dum som skaffat dom. Det är deras åsikt och den accepterar jag fullt ut, men då förväntar jag mig respekten tillbaka att låta det vara mitt beslut. Tänkte ge er en kort beskrivning om dom. Den med fjärilen betyder för mig att jag vecklade ut mina vingar och blev fri från den negativa vardagen jag byggt upp, jag gav aldrig upp. Blommorna är körsbärsblommor. Dom har en väldigt kort period då dom visar sina fina blad. Min betydelse är att man ska ta tillvara på tiden man har och göra det bästa av den. Trädet är min egen tolkning av Livets träd. För mig betyder det att vissa stannar kvar i samma bana och tankesätt som dom alltid gjort medan andra bryter sig loss från invanda rutiner och skapar nya. Den med enbart text talar för sig själv. Det ordspråket har jag burit med mig länge och det passar in på väldigt många av oss. Den texten är jag.

Jag har sparat några klädesplagg längst in i garderoben som inspiration. Dom som jag vill kunna ha på mig igen. Provar vissa lite då och då och det är så kul att se att jag kommer närmare och närmare. Det kan ju hända att när den väl passar så vill jag inte ha på mig dom, men då har jag ändå uppnått mitt mål. Att kunna köpa snygga kläder att träna i ger mycket när jag känner att gymmet ligger långt borta. Att ta på sig sköna, snygga byxor och ett snyggt linne ger mig den sista peppningen jag behöver. Men tro nu inte att jag tar på mig dessa för att andra ska se, jag gör det för min egen skull.

För inte så längesen startade jag upp en blogg som handlar om min reumatiska diagnos. Jag skriver om allt som faller mig in och inget är för pinsamt att ta upp. Den har blivit en stor inspirationskälla. Både för att jag själv mår bättre av att skriva och få ur mig det jag känner. Men också för att jag hoppas att den kan hjälpa andra som har fastnat i ett visst tankesätt och inte vet hur som ska bryta den onda cirkeln. Att hjälpa andra är något jag känt på senare tid att jag har orken och viljan att göra. Aldrig har jag sett mig själv som stark och att jag har förmågan att förändra. Men av olika orsaker tror jag nu att det är möjligt. Ni får mer än gärna kika in och läsa, lämnar länken i slutet av detta inlägg.

Jag vill även vara en bra förebild för mina barn. Orka leka med dom och hänga med på deras äventyr. Ska kroppen klara av det så kommer vi tillbaka till hur viktig träningen är. Jag vill att dom ska ha en pigg och välmående mamma. Vill finnas hos dom i många år framöver. Visa dom att man kan äta nyttigt mat som är god. Att det är viktigt att röra på sig och använda kroppen, inte bara sitta framför en dator eller tv hela dagarna. Visst äter vi godis, ser en bra film och äter pizza, men det viktiga är att inte göra det hela tiden. Att hitta en bra balans. Dom förstår att det inte är nyttigt att äta mycket socker eller skräpmat, att allt ska vara i lagom mängd. 

Mina inspirationstatueringar

Min man motiverar mig på ett sätt som bara han kan. Han vet hur han ska peppa mig på gymmet och vi hjälper varandra att äta bra. Det är till stor hjälp när vi är två som stävar mot samma håll. Efter 11 år tillsammans kan vi avsluta varandras meningar och vi känner varandra utan och innan. Att han älskar mig för den jag är motiverar mig på ett sätt som nog bara jag kan förstår. Och det är just det, hittar ni er egen motivation så behöver inte andra förstå den, bara det hjälper er att nå era mål.

Jag skulle vilja avsluta med att be er tänka efter och komma på vad ni har som inspirerar er. Det som gör att ni orkar kämpa när allt känns hopplöst.

Länk till min blogg hittar du här >>

Mest lästa inlägget: Ryggövningar för träning av ländrygg

Med sina nästan 15000 sidvisningar är detta inlägg i särklass det mest lästa sedan träningsbloggens start 2011. Precis som det näst mest lästa inlägget om träning av bröstryggen är detta inlägg konkret och praktiskt. Ett träningsprogram för träning av rörlighet i ländryggen, kort och gott. Håll till godo.

Läs hela inlägget här >>

2:a mest lästa inlägget: Ryggövningar för träning av bröstrygg

Ett konkret och praktiskt inlägg som vi skrev bara någon månad efter det att träningsbloggen hade startats 2011. Och visst fungerar övningarna lika bra idag. Var så god, här har du bra övningar för träning av din bröstrygg.

Läs hela inlägget här >>

Gästbloggare Sophia: Vägen till diagnos

Dags för mitt andra inlägg som jag tänkte låta handla om kampen med att få en diagnos. Vägen tillbaka till träningen var lång och för att verkligen förstå vilken resa det har varit så får jag inte utelämna något.

Efter barnen föddes kände jag att min kropp inte riktigt var som den brukade. Svullna knän som knappt gick böja, en rygg som konstant värkte och när det var som värst strålade smärtan ner i benen. Efter många nätter då jag gråtit mig till sömns ringde jag vårdcentralen och fick träffa läkaren. Han tittade på mig och sa att jag skulle åka hem, vila och ta en alvedon. Naiv som jag var så nickade jag bara och gjorde som han sa, men inte hjälpte det. Dom sömnlösa nätterna blev allt fler och efter påtryckning från min man ringde jag vårdcentralen igen. En ny läkare ropade in mig och den här gången blev jag lite undersökt. Han klämde lite på mina knän och konstaterade att dom var vätskefyllda. Efter lite funderande så ville han att jag skulle åka hem, vila och ta alvedon. Kändes som att jag var tillbaka på första besöket och jag berättade att jag redan hade testat det utan resultat. Jo, men du måste ge det mera tid tyckte han. Kände mig helt tom och åkte hem. Efter någon dag kände jag att detta inte var hållbart, får knappt sova på nätterna och smärtan var näst intill olidlig. Rädd kände jag mig också då jag inte visste vad det var.

På tredje samtalet fick jag inte ens en tid för att komma och träffa någon. Jag skulle ge tabletterna längre tid och ha tålamod. Trodde inte det var sant, nu ville dom inte ha något med mig att göra, så efter påtryckning och uppmuntran av min man ringde jag en ny vårdcentral som öppnat och berättade vad jag varit med om och att jag ville byta till dom. Fick en läkartid inom en vecka och den läkaren lyssnade, undersökte mig och tillslut erkände han att han verkligen inte var en expert på ledsmärta så han ville remittera mig till reumatologen. Kände både lättnad över att någon lyssnade och gjorde något, och rädsla då han trodde att jag kunde ha något reumatiskt.

För att sammanfatta lite, reumatologen gjorde alla prover och röntgen ni kan tänka er. Och nu hade jag en diagnos, Spondartrit med perifera artriter. NU visste jag vad det var och att det inte var något farligt. Däremot började en helt annan kamp, att acceptera sjukdomen som är kronisk.

I början trodde jag att den första medicin jag fick skulle lindra smärtorna och bromsa upp sjukdomen. Hoppet var på topp och jag var glad över att få börja behandlas. Men efter att ha fått allergiska reaktioner på tre olika mediciner så började humöret svikta. Jag kände mig nedstämd, deppig och sur. Jag var inte alls mig själv, vilket både barnen och min man såg. Men inte ens då kunde jag ändra mitt mönster. Jag sjönk ännu djupare. Köpte hem godis och åt i hemlighet, gömde papperet så ingen skulle se. Gick upp i vikt då jag enbart åt och låg i soffan. Den känslan av hopplöshet är något jag aldrig vill uppleva igen. Jag fanns där, men jag var ändå inte där. Under den här tiden testade jag ytterligare tre mediciner, men även dom gav reaktioner som gjorde att jag fick sluta ta dom. Att pendla mellan hopp och förtvivlan tär på psyket, att hela tiden slås ner på botten efter ett litet hopp tänts.

Då, efter ungefär ett år nere på botten, dök min räddning upp. Ett allvarligt samtal som min man hade med mig fick mig att vakna och se hur risig jag verkligen var. Han hade upptäckt min godisgömma och jag skämdes nått så oerhört. Att erkänna för honom vad jag gjorde är något av det svåraste jag någonsin gjort. Ringde psykologen som reumatologen samarbetar med och bokade en tid. Något som många tycker är pinsamt och ett tecken på svaghet, men jag ser det som modigt och starkt, att våga be om hjälp.

Nu ändrades mitt sätt att tänka, jag såg inte allt i svart och vitt, jag kunde börja fokusera på det som faktiskt var bra, inte bara på det dåliga. Jag insåg att jag inte kunde lita på att det fanns en medicin som fungerade för mig. Om jag skulle börja må bättre så var jag tvungen att ändra mig själv. Fick komma på smärtkliniken i Boden och träffa andra i samma sits. Vilken underbar upplevelse! Jag började leva igen, bli den jag en gång var, men starkare. Att prata med andra och våga be om hjälp är ett stort steg i rätt riktning. Jag började ta mig ut från huset, även om det bara var för att åka till affären eller träffa en vän för en lunch. Jag kände att jag ville vara med, göra saker med resten av familjen. Och rädslan för att mina barn skulle minnas mig som en sur och trött mamma var en stor dragningskraft.

Slutade fokusera på vad jag inte kunde göra, utan började komma på lösningar för hur jag kunde vara med istället. När det blev en självklarhet började jag fokusera på vikten som slagit hårt mot självförtroendet. Köpte ett gymkort och började cykla i en specialcykel som fanns. Tiden gick och några kilon försvann. Vi åt nyttig husmanskost och slutade med fika och godis. Ingen hämtmat eller lata alternativ. Smärtan i kroppen var kvar, men jag kunde lägga den på axeln och bara låta den hänga med. Försökte inte bli av med den eller lägga energi på att mota bort den. Mitt fokus låg på att gå ner i vikt och må bättre. Nu har det snart gått 12 månader sen jag började. Mitt mål på att tappa 20 kilo har jag uppnått och jag mår bättre än någonsin. Smärtan finns just nu överallt, käkar, handleder, armbåge, rygg, knän, fotleder, nacke och bröstrygg. 

Är nu inne på min åttonde medicin då ingen fungerat. Känner inget hopp längre att den nya ska ta bort smärtan. Nu är det jag själv som styr. Det är jag som väljer hur jag ska reagera när smärtan en dag blir nästan outhärdlig. Visst har jag dåliga dagar när jag gråter och inte förstår hur jag ska klara av att ha det såhär livet ut. Såna dagar måste man få ha för att orka vara stark. Det viktiga är hur man tar sig ur dom tillfällena när allt känns mörkt. Och det är just det jag har lärt mig, efter 4 år med reumatism.

Det är viktigt för mig att tänka på vad som inspirerar mig och hur jag hittade styrkan att vända den negativa trenden. Denna bild betyder mycket, den är tagen dagen efter vi hade haft ett väldigt jobbigt samtal. Detta är första dagen av mitt nya liv. Jag har verkligen hittat min själsfrände och bästa vän, numera min man.

Välkommen Sophia, Ny gästbloggare!

Ny gästbloggare: Sophia Stenberg

Nu är äntligen dagen här när jag ska göra mitt första inlägg som gästbloggare. Är så glad och exalterad över att få dela min resa med er. Tänkte börja med att presentera mig och vad jag vill göra.

Sophia Stenberg heter jag och är 32 år. Bor i Piteå med min man, två barn och vår hund. Är inflyttad från Skellefteå och som nästan alla andra från den staden är jag ett stort Skellefteå AIK fan. Flytten skedde år 2006 och orsaken var att jag hade träffat världens underbaraste kille och vi bestämde oss för att flytta ihop. Började följa med honom på gymmet och det var då mitt intresse för träning började. Höll igång några gånger i veckan, från och till, fram till 2010. Blev då gravid och födde vårt första barn. 18 månader senare föddes vår dotter och träningen hamnade lite i skymundan. 

Efter hennes födsel så började min rygg att värka, det strålade ner i benen och jag blev rädd för vad det kunde vara. Efter många turer till olika doktorer så fick jag tillslut veta orsaken. Jag hade fått reumatism, spondartrit. En tanke som dök upp när beskedet fått sjunka in var hur jag skulle kunna börja träna igen. Med tanke på hur ont jag hade så trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Ingen träning kombinerat med onyttig mat, mycket godis och mesta tiden spenderad i soffan resulterade i många extra kilon. Självförtroendet sjönk och tankarna på träning försvann helt. Hade dåligt samvete över hur långt ner jag hade sjunkit, men orken att ta tag i mitt liv fanns inte.

Vändningen började 2015, när jag var längst ner på botten. Efter samtal med psykolog och inte minst med min man, så visste jag att jag måste hitta energin igen och ta tag i mig själv. Alla i familjen påverkades av mitt försämrade humör, det var när jag insåg detta som jag verkligen kunde ge mitt allt. Ett stort steg blev att börja om med träningen. Ville såklart göra alla övningar och lyfta samma vikter som innan jag blev sjuk. 

Det tankesättet var inte alls bra och det tänkte jag gå in närmare på i ett annat inlägg. Men jag hittade en specialcykel som jag kunde trampa på utan att mina leder blev påfrestande och med tiden så kunde jag lägga till flera övningar och tillslut även vara inne i styrketräningsrummet igen. Den glädje jag kände över att kunna träna ordentligt igen är obeskrivlig.

När jag kände att jag var stabil psykiskt och fått livet att flyta på igen så kände jag mer och mer att jag ville inspirera och förhoppningsvis hjälpa andra som är i samma situation. Vet att många av oss har det tufft, speciellt dom första åren med diagnos och ett liv som förändras. Jag hade såhär i efterhand nog haft stor nytta av att hitta en blogg eller liknande som kunde inspirera mig så nu hoppas jag att detta kan hjälpa någon. 

Nyårslöftet inför 2016 var att eftersträva följande mål som skall uppnås inom en snar framtid…

… gå ner 20 kilo

… vara bekväm i bikini

… fjällvandra

… tälta med familjen vid Trollsjön, Abisko

Det slutgiltiga målet är att bestiga Kebnekaise. För bara ett år sedan fanns det inte på kartan att jag skulle sätta upp några mål, men nu känns allt detta som något jag kan klara av med både psykisk och fysisk träning.

Det känns nästan som att allt är möjligt, bara man har rätt inställning.

Ta hand om er tills nästa gång, kram Sophia

Träningsfilm: Övningar för ländryggen

Har du haft ont i ländryggen någon gång? De flesta svarar nog ja på den frågan och inte minst om du har en inflammatorisk ryggsjukdom. Oavsett vilket så kan övningarna i filmen nedan hjälpa dig att minska smärtan och öka rörligheten. Filmen är producerad av Reumatikerförbundet.

Den livsviktiga fysiska aktiviteten

Redan 2008 sammanställde Reumatikerförbundet en forskningsbilaga som gick under namnet "Från forskning till rörelse" där landets ledande forskande fysioterapeuter fick i uppdrag att sammanställa forskning och evidens för fysisk aktivitet och träning för ett antal av de stora diagnosgrupperna inom reumatolog.

I slutet av 2015 reviderades och uppdaterades denna skrift som nu går under namnet "Den livsviktiga fysiska aktiviteten. Från forskning till rörelse - om träning och fysisk aktivitet för reumatiker".

Här kan du läsa om de senaste rönen gällande effekten och nyttan av fysisk aktivitet och träning generellt vid reumatisk sjukdom men även vid specifika diagnoser så som bland annat vid ledgångsreumatism (RA), inflammatorisk ryggsjukdom (spondylatrit), fibromyalgi, artros.

Jag rekommenderar alla varmt att läsa inledningen och att sedan läsa det avsnitt som rör din specifika reumatiska sjukdom.

Du kan ladda ner hela "boken" Den livsviktiga fysiska aktiviteten som Pdf här >>

Kinesiotape kurs med möjligheter

Kombinationstejpning av handled och fingrar

Träningsbloggen har varit på grundkurs i Kinesiotape. Vi har här på träningsbloggen tidigare skrivit inlägg om tekniken som du kan hitta här >>. Men nu var det min (elinsjukgymnasts) tur. Jag landade tillsammans med övriga kursdeltagare på Helena Linders klinik (HeLi Sporthälsa) i Säter. Jo då man kan gå kurser på flera ställen än i Stockholm och Göteborg, härligt för oss glesbygdsfoskare.

Efter en kort introduktion skred vi till verket utrustade med tape och sax. Helena lotsade oss vant i grunderna av att knäcka tape, långa och korta linor (längd på tapebitarna), tapespänning och olika tapetekniker.

På dagens schema stod praktisk träning av muskelteknik, ligamentteknik, korrektionsteknik och tunnelteknik. Alla tekniker med utgångspunkt i vad man önskar få för effekt av tapen och specifikt applicerande av den samma.

Tejpning av den "reumatiska foten"

Vi han med att tejpa såväl hände, fötter, knä, rygg, axel och nacke, plus en liten bonus av "rundtape" av handled och fingrar.

Frrutom att det är riktigt roligt att tänka dragriktningar och rörelselägen (det är sådant som mitt skrå går igång på) så slås jag av hur direkt tapen ger effekt. Påtaglig förändring av en leds dragläge och upplevt stöd. Viss värmeökning och allmänt välbehag får jag på köpet.

Två olika tejpningar användbara tex vid artros

Kinesiotape som rehabteknik har funnits länge inte minst inom idrottens värld men det som inte många vet är att ursprunget faktiskt kommer ifrån reumatologin. I slutet av 70-talet utvecklades kinesiotapen av kiropraktorn Doktor Kenzo Kase just i syfte att på ett nytt sätt kunna behandla de klienter han hade med ledgångsreumatism (RA). Dock verkar tekniken inte fått ngt större genomslag i reuma Sverige, varför kan man grunna på.

Tapen ger rörelsefrihet pga sin elasticitet och efterliknar hudens egenskaper. Tapens insida är vågformad och bildar små upphöjningar i huden vilket underlättar lymfdränage vilket enl teknikens tanke minskar trycket på nervändar och smärtreceptorer samt bidrar till förbättrad läkning i bindväven.

Handled i kombination med fingrar

Helena berättar att hon ofta kinesiotejpar personer med reumatisk sjukdom eller så går man någon av de kurser som erbjuds för privatpersoner så att man kan använda tekniken för egenvård. Hon berättar bla om en förälder som gått just den kurs för att kunna tejpa sitt barn som har JIA (barnreumatism). Även här reflekterar jag över en möjlighet som så få känner till, i hjälp till självhjälp.

Med blå taperänder på halva benen åker jag taggad hem igen efter en intensiv och mycket givande kurs. Nu ska här kinesiotejpas på Reumatologkliniken i Falun. Tror jag sätter tänderna i en kollegas hälsena först. Övning ger färdighet!

Rehabdtape firman som var huvudansvarig för kursen hittar du här >>

HeLi Sporthälsa som praktiskt höll i kursen hittar du här >>

Cyklingen hjälper Mats hantera sin AS

Förra söndagen rullade reumatikern Mats Griph från Kalmar i mål i Stockholm efter nio dagar och 125 mil i sadeln.

2012 diagnosticerades han med ankolyserande spondylit men tack vare träningen mår han idag bra och känner sig mycket piggare än förut.

Tillsammans med ett 60-tal andra cyklade Mats från Lund till Stockholm som en del av Barncancerfondens årliga cykellopp, Ride of Hope. För Mats har träningen varit helt avgörande för att kunna hantera sin sjukdom.

– Utan träningen hade jag inte mått så bra som jag gör idag. Jag har mycket mindre värk och är piggare. Den här tröttheten man får av kronisk värk har minskat – den finns kvar men är inte lika olidlig som tidigare.

Till andra som behöver komma igång med träningen rekommenderar Mats att börja smått och sätta upp delmål. För Mats har kompressionskläder också hjälpt väldigt mycket och gjort att han har kunnat träna regelbundet.

– De håller mig mjuk och varm och gör att jag kunnat träna igen. Utan kläderna hade jag inte kunnat genomföra det här alls, säger han.

Från Reumatikerförbundets hemsida som du hittar här>>

Ryggreumatiker vann långdistans-SM i triathlon

Foto: Ola Silvdahl (lånad bild från Karl-Johans blogg)

Ännu ett synnerligen inspirerande inlägg som jag snappade upp från bloggen "Att träna med RA".
Karl-Johan Danielsson som fått diagnosen spondylartrit knep i söndags SM-guld i klassen långdistans i triathlon. Alltså ett levande bevis på att det fungerar att träna hårt trots reumatisk sjukdom.

Läs Karl-Johans inlägg här >> om hur det var den där helt vanliga onsdagen när han fick "reumatism".

Karl-Johans blogg hittar du här>>

Evidensbaserad ledarutbildning för fysioterapeuter

Hallå alla sjukgymnaster som tittar in på Reumatikerförbundets träningsblogg! Nu är det dags att damma av skolväskan och anmäla sig till Reumatikerförbundets kurs inom spondylatrit (ankyloserande spobdylit)

Så här skriver Reumatikerförbundet om kursen på sin hemsida...

Spondylartrit "Fysioterapeutens verktyg och metoder– undersökning, behandling, uppföljning"

Inbjudan till evidensbaserad ledarutbildning för fysioterapeuter

Syftet med denna utbildning är att upptäcka spondylartrit (inflammatorisk ryggsjukdom) i ett tidigt stadium. Utbildningsmaterialet vänder sig framför allt till fysioterapeuter i öppenvården som ofta är de som först möter dessa icke diagnosticerade patienter. Under kursen går vi igenom aktuella rön kring lämplig specifik träning och fysioterapeutens uppföljning. Kursmaterialet har utvecklats i samarbete mellan Reumatikerförbundet, Abbot och fysioterapeut med specialist kompetens inom reumatologi.

Än så länge finns två datum att välja mellan 4:e september i Stockholm och 23:e oktober i Halmstad.
Läs mera om kursen  i Stockholm här >>
Läs mer om kursen i Halmstad här >>

En skön kommentar om ridning

Ann skickade en riktigt skön kommentar på inlägget "Om ridning som motion"
Så här skriver hon och Reumatikerförbundets träningsblogg kan bara hålla med ...

Jag är 47, och har troligen haft AS sedan tidiga tonår. Diagnosticerad först nu, och ska snart påbörja biologisk behandling. Jag rider ca 10 pass/vecka. Tävlar dressyr på två egna hästar på hög nationell nivå. Och tänker fortsätta med det i minst 20 år till. :-) Tror att det är ridninge, som jag hållt på med i snart 40 år, som gjort att jag behållt all rörlighet.

Disputation om inflammatorisk ryggsjukdom

Emma Haglund

På fredag lägger sjukgymnast Emma Haglund fram sin avhandling "Inflammatorisk ryggsjukdom - förekomst, fysisk aktivitet och inverkan på arbete".
Texten nedan är saxad från FoU-Spenshult som du hittar här >>

Emma Haglund har som sjukgymnast länge intresserat sig för spondylartrit, dvs reumatisk inflammatorisk ryggsjukdom. Hon har sin yrkesbakgrund som specialiserad sjukgymnast inom reumatologisk vård på Spenshults sjukhus.

I sin avhandling ”Prevalence, physical activity, and work in patients with spondyloarthritis” beskriver Emma förekomsten av spondylartrit och dess undergrupper. Hon har också utforskat sjukdomens konsekvenser vad det gäller fysisk aktivitet och produktivitet i arbetslivet. Avhandlingen består av fyra delarbeten och baserar sig på en stor kohort av patienter med spondylartrit i Skåne.

Förekomsten av spondylartrit studerades genom Region Skånes register över sjukvårdskontakter under 2003-2007. Där identifierades närmare 4000 patienter. Förekomsten (prevalensen) av spondylartrit i den vuxna befolkningen beräknades till 0,45 %. De två vanligaste undergrupperna var psoriasisartrit (0,25 %) och ankyloserande spondylit – tidigare benämnd Bechterews sjukdom (0,12 %). Sju av tio patienter uppnådde en fysisk aktivitetsnivå som enligt WHO är tillräcklig för att behålla sin hälsa. Detta är något mer än i befolkningen i allmänhet. Hos patienter som fortfarande var i arbete rapporterade ungefär hälften av patienterna en nedsatt produktivitet i arbetet. Denna nedsättning kunde i en uppföljande studie predikteras av ett antal vanligt använda frågeformulär. Den nedsatta förmågan i arbetet samvarierade även med en negativ inverkan på aktivitetsförmågan utanför arbetet.

Fredagen den 8 november 2013 klockan 9.00 försvarar Emma sin avhandling i Belfragesalen, BMC, Lund. Disputationen är öppen för alla.