Gästbloggare Elisabet: Det svarta hålet

Jag fick ju bryta Lidingöloppet eftersom foten krånglade. Jag kände mig missnöjd och trött. Tröttheten satt i och blev värre och värre – den där toktröttheten kom smygande. Tröttheten när man vaknar på morgonen och kämpar i en timme för att få upp ögonen. I samma sekund som man sätter ner fötterna på golvet så frågar man sig ”när får jag sova igen”. Den där tröttheten när man vet åt vilket håll det barkar. Man känner sig nästan apatisk, frånvarande och gränsar mot depression. Fast man vet att det kommer att vända, bara man fick sova lite till …

Först gjorde jag upp med chefen om att lägga om min arbetstid för att göra utrymme för träning och vila. Jag talade om för min omgivning att jag behövde pushas så att jag inte skulle låta tröttheten övertala mig. Att de skulle påminna mig om att träna och äta bra, inte falla för den lätta vägen med snabbmat, färdigmat och godis för att tanka kroppen med någon form av energi när den jag fick av att sova och träna inte räckte till.

Där, i mitten av oktober när jag trodde att jag stod på botten i det svarta hålet så kom den, det var ju en lågoddsare! Snuvan! Feber, ont i halsen, flera leder svullnade upp och den sista lilla orken jag hade försvann som en avlöning.

Tvärstopp på Humiran! Tvärstopp på all träning!

En vecka av total utslagenhet, kroppen kändes som den vägde ett ton! Jag ville men orkade inget. Till vårdcentralen, sjukskriven en vecka för att vila, ingen bättring.  Prover av alla sorter, sänka ok och inga streptokocker. En vanlig ynka snuva alltså! Telefonsamtal med läkare på reumatologen, avvakta med Humira.

Ingen bättring, ytterligare tre veckor med sjukskrivning. Fler prover – fortfarande ingen bakteriell infektion, inga streptokocker. Benen svullna som trädstammar, händerna svullna så jag hade svårt med greppet, ont i armbåge och höfter och röd och varm över knän, fotleder, fingrar, armbåge. Totalt tröstlöst kändes det. Samtidigt som jag ju vet att jag har kommit ur skov tidigare. När man sover stackato-sömn, sover en halvtimme – timme, vaken en stund för att allt gör ont, somnar av utmattning, sover fyrtio minuter vaknar för att man är stel när man ska vända på sig. Det är i det läget när man varken sover eller är vaken som det är så svårt att vara rationell och tänka logiskt.

Så kom äntligen vändningen! Tillbaka till vårdcentralen, nya prover, fortfarande bara virus! Samtal till reumatologen igen. Fick ok på att ta Humiran! Finns få saker som är så underbara som att öppna kylen och plocka ut den där sprutan! Se den ligga där och veta att den kommer att få mig att må så mycket bättre. 

Tog den första sprutan på över en månad förra onsdagen, den andra i lördags (jag står på undantagsdosering var 10:e dag). Fortfarande ont i lederna men inte lika akut svullen, inte lika röd! Och som i ett trollslag så lättade också snuvan när jag orkade börja röra mig när lederna blev bättre. Efter snart 7 veckor så tror jag att det svarta hålets dragningskraft har börjat släppa. Jag har simmat mina första försiktiga pass. Imorgon ska jag till gymmet och försöka leka katt, jobba med rörlighet och stretcha lite.

Min inneboende fiende stack upp sitt fula nylle! Skickade in mig i ett svart hål! Men jag känner mig ändå tacksam! För att skovet blev så kort som bara sju veckor och att jag redan är på väg ur det. Att de har hittat så’na mirakelmediciner som Humira och liknande. Alla som alltid stöttar mig när jag dippar och vill skippa träningen! Hade jag inte tränat som jag ska innan skovet och snuvan slog till så tror jag att jag nog fortfarande varit mer zombielik än mänsklig.

Ibland gäller det att komma ihåg att svarta hål är förklädda stjärnor! Bara de släpper greppet om en så blir det ljust igen.

Nu kan jag dessutom berätta om en liten utmaning jag fått. Det kom en lite vag fråga på jobbet om jag och en tjej till ville ställa upp på en utmaning, tackade ja och insåg en halvtimme senare vad jag nog sagt ja till. Någon borde stryka ”ja visst, det låter roligt” ur min vokabulär … Eller så får jag skylla på att jag var skov-dimmig i hjärnan. Jag hade tackat ja till att ingå i ett försök att träna upp två personer för att simma Masters-SM i slutet av mars. Men har man inte provat så har det definitivt inte gått.

Läs "Farten i fokus för Elisabet" på Simma Sveriges sida här >>

Läs "Två satsar på Masters-SM" på Simma Sveriges sida här >>