Målsnöret passerat!

Startområdet
















Och så här gick det...

Plac.	#	Namn	Lag	Förening/Ort/Land	Klass	Resultat
801	472	Elin Löfberg		Reumatikerförbundet	Kvinnor 5,4 km 17:30	39:20

I strålande sol och 27° värme gav jag och mina övriga 1350 st medtävlande i klassen damer 5,4 km oss ut i Djurgårdens  grönska. Hade följt Lars coach råd att värma upp rejält och ladda med vätska. Starten blev lite köig och stökigt, inte undra på med tanke på att vi var totalt ca 10500 pers som skulle ut på banan. Svårt att hitta rytm i början men det gjorde inget för jag hade bestämt mig för att gå uppför den första backen och genom köandet blev det ett naturligt intervall av att gå och springa.

Efter några minuter började jag springa. Hur kändes fötterna? Jobba med att hitta ett bra tempo. Inte springa på mina kompisar runt om kring. Håller flåset? Efter en stund hittade jag en skön lunk. Vatten vid 2 km kontrollen var välkommet. Varmt! När vi började närma oss 3 km drog vänsterfoten igång. Fotleden började värka på gamla vanliga stället, jobbade med mina egna tankar och kom fram till att smärtan var acceptabel och inte skrämmande. Om den inte ökade skulle det fungera att fortsätta springa ändå.

Nu kom jag ifatt Reumatikerdistriktet Stockholm, ett gäng hjältar från Stockholms olika reumatikerföreningar som gick 3 km och jag fick en god skjuts i ryggen av hejarop. En riktig energihöjare. Lite lättare i steget igen, passerar 4 km. Folket runt om kring kämpar på vissa med snabba steg andra har valt att gå. Några småpratar lite medan andra är inne i tunneln. Många företag och organisationer är där och deltar utifrån sina förutsättningar. Passerades bla av ett par där den ena personen var synskadad, han sprang med hjälp av att hålla ett kort rep mellan sig själv och sin löparkompis. Sådant imponerar!



Reumatikerdistriktet Stockholm med föreningar gjorde ett kanonarrangemang



Nu var det bara dryga 1 km kvar och vi vek in efter Djurgårdsbrunnskanalen. Banan var helt perfekt för min smak. Tämligen flackt med bara små kuperingar och mestadels grusväg. Tröttheten började sätta in rejält nu och värken i foten gnagde på men hade inte ökad nämnvärt. Tänkte på Lars coach råd - Höj blicken, titta dig omkring och njut. Och jag höjde blicken och försökte njuta av en helt fantastisk sommarkväll.

Medaljen om halsen, tillsammans med Lottie





















400 m kvar, nu får jag och mina medtävlande extra sprutt i benen. Vi ser målet, hör speakern och vet att vi snart får vila. Nu ska här spurtas tänkte jag och gjorde mitt bästa för att plocka några placeringar. Bra jobbat sa en liten vänlig funktionär på sådär 10 år som hängde medaljen om min hals. Ni kan inte ana vad vilken lycka jag kände där och då. Detta var inte bara ett motionslopp, detta var en livsseger!

Lars coach!? Jag tror bestämt jag blivit löpare :)
Stort tack till dig Lars som givit av din tid och kunskap för att hjälpa mig att hitta löpsteget och till alla er som under resans gång kommenterat och varit aktiva här på bloggen.
Idag går jag som Zeb Macahan, så nu ska mina fötter få vila. Leendet där emot kommer sitta kvar länge!