Idag drar världens mest utdragna mjölksyrapass igång, OS. Timmar av målmedveten träning som i 9 fall av 10 gjort tämligen ont för utövaren. Passen där man i princip legat på maxkapacitet rakt igenom ska nu visa vägen till resultat och ge medalj.
För oss vanliga vardagsmotionärer är detta svårt att förstå och greppa. Visst vi vet att gänget som är på plats i Sotji viger sina liv till träning och åter träning, de har dom valt som jobb. Men detta med att pressa sig till utmattningens gräns flera dagar i veckan för att öka sin kapacitet, bli bättre för att nå sina mål, fattar vi det?
För handen på hjärtat, när tränade jag på över 80% av min maxpuls sist? När valde jag att göra 10 övningar extra i den där styrketräningsmaskinen fastän musklerna redan var trötta? När bestämde jag mig för att höja tempot i sista uppförsbacken, när lämnade jag min komfortzon sist egentligen? Minns du när du lämnade din senast?
Läste en intressant artikel i Runner´s world just detta ämne, om att våga lämna sin komfortzon.
"Att lära sig löpträna utanför den egna komfortzonen innebär alltså att man släpper rädslan för att bli trött och att man accepterar att vissa träningspass är smärtsamma att fullfölja"
Artikel tar upp det filosofiska resonemanget gällande hur olika det kan se ut i en grupp där man tränar tillsammans, där vissa ser ut som om de kört ett Vasalopp efter passet och där andra knappt är andfådda. Och författaren fortsätter, hur kan det vara så stor skillnad då alla rimligen är där av samma anledning nämligen att förbättra sin hälsa och fysiska förmåga. Skribenten slutsats är att vissa personer är mer vana med "träningssmärta" medan andra skräms av tröttheten och smärtan. Vidare beskrivs två olika mentala tekniker (associera eller dissociera) för att ta träna sig ur sin komfortzon.
Och jag funderar vidare på mitt dagliga arbete i att träna personer med reumatisk sjukdom. Hur ofta pratar jag om komfortzonen med mina patienter, om att våga kliva ur de bekväma "mellanmjölkspassen" till förmån för att höja ribban och bli mera "vän" med trötthet och smärta för att öka sina träningsresultat och hälsa? Att träna med smärta hör i och för sig till vardagen för en person med reumatisk sjukdom, men detta att träna på en intensitet som ger ligger över "trötthetströskeln" (mjölksyra och flås), att våga lägga på det lilla extra i belastning, för att verkligen träna på den för dagen högsta möjliga nivån. Gör jag det?
För 20 år sedan var det "vila, värme och vänlighet" som var mantrat inom den reumatologiska rehabiliteringen och sjukgymnastiken. Idag uppmuntrar vi till all form av fysisk aktivitet och träning. Jag är helt övertygad om att vi inom snar framtid kommer få se studier som pekar på att även reumatiker får bäst träningsresultat om man törs lämna komfortzonen.
Läs hela artikeln från Runner`s world
här >>
