Gästbloggare Elisabet: Katt bland hermelinerna

Jag har nog aldrig riktigt förstått vem som är vad i det uttrycket, men onekligen är något av djuren i helt fel sällskap.

Ska vi prata i metaforer så är också ”att vara ute på djupt vatten” passande i sammanhanget.

Under senhösten, vintern och vårvintern har jag nog haft mitt livs näst värsta skov i kombination med upprepade virusinfektioner. Med sikte på Masters-SM så blev tiden mer och mer knapp. Jag fick hoppa över ett pass, två pass, simma ett, hoppa över tre, simma två, hoppa över två … så gick vecka efter vecka efter nyår. Blev sjukskriven på hel- och deltid i olika perioder – den ena längre än den andra. Ingen kondisträning, ingen styrketräning – de få dagar jag var någorlunda ok så jobbade jag och simmade bara teknikträning – lugnt och sansat.

Men så kom den, den där dagen jag vaknade och kände mig pigg på riktigt! Satsade lite extra på simningen och kände direkt att orken var körd i botten, likaså styrkan. Två veckor före tävlingen var jag så ok att jag kunde börja simma sprintar och maxningar igen. Men det var så dags då – fast skam den som ger sig.

Kan man inte träna så kan man nätshoppa, en FINA-godkänd baddräkt, i vattenavstötande kompressionsmaterial – inte helt lätt att komma i kan jag meddela.

Så var det dags, vi for till Eskilstuna, checkade in på hotellet och gick över till Munktellbadet, där tävlingen redan börjat med det långa distanserna. Det var där det började gå upp för mig att vi hade fått en coach av kaliber med oss. ”Alla” hälsade och kände igen honom. Vi fick våra ackrediteringar och så gick vi in i hallen för att titta. Vilket fantastiskt ställe! Hallen är ny och har en 50 m bana som går att dela av på mitten så det blir två 25 m bassänger. Läktare och gott om plats för publik. Så olika där jag tränar till vardags.

Det var så overkligt att se banderollen och vet att dagen efter skulle jag stå på startpallen under den.

Morgonen efter var det frukost, och så iväg till hallen. Vi skulle starta i 50 m som en av de första grenarna. Så vi var ombytta och klara för insim strax efter klockan åtta. Så nervös jag var, så nervös – jag började skaka. Satt där på läktaren och tittade på heaten före mig, så duktiga alla var!

Så blev det min tur, startpallen framför mig, avvakta signal att gå fram. Hela jag skakade, Jesper och Camilla försökte prata med mig, men jag såg bara att deras munnar rörde sig, hörde inte vad de sa.

Första signalen, fram till pallen, andra signalen, upp på pallen. Bakre foten upp på stödet, andas, fokus. ”På era platser”, böjer mig ner i startposition och så går starten. Jag känner att starten är bra, kickar och kommer upp till ytan och börjar simma. Känner att jag vill för mycket, armtagen blir för korta, men innan jag hinner korrigera ser jag strecket i botten. Förbereder mig för vändningen och den sitter! Jag skjuter ifrån och får ny fart, justerar armtagen och så sitter det! Det funkar och poff – så är den gula plattan för målgång där. Handen i och jag har simmat mitt första mästerskapslopp!

Hänger mig på linan och avvaktar att nästa heat startar, simmar fram till stegen och klättrar upp. 52.08 – jag är 20 sekunder efter vinnaren och fyra tiondelar sämre än mitt personbästa. Besviken över att känna att orken och styrkan inte fanns där, men nöjd med att jag känt vad som funkat och vad som jag inte satte. Jesper kvitterar mina egna observationer.

Camilla simmar sitt heat och gör det väldigt bra! Kul att se hur hon har lyckats utvecklas på den korta tiden! Vi går tillbaka till hotellet, checkar ut och går o äter lunch. Vid två-tiden är det dags för nästa insimning.

Den här gången skulle vi simma 100 m frisim. Jag skakar inte längre, är mer komfortabel i startproceduren. Starten går och jag kommer iväg. Åter sitter starten, första längden går bra, vändningen sitter, andra längden går lika bra, tredje vändningen sitter. Jag vår börja hoppas att det kommer att bli en bra tid. Då, halvvägs på tredje längden så slår det till, det är som att simma in i en vägg – jag tar tvärslut. Så långt räckte orken, jag kan inte kompensera med styrka heller. Sista vändningen sitter, jag får lite extra kraft av den men den dalar snabbt och det går långsammare och långsammare – det känns som om jag aldrig kommer fram till den gula målplattan där min handflata ska slå i och jag är klar. Men så är den där, jag är i mål!

Hänger på linan, nästa heat startar, jag tittar upp på resultattavlan medan jag kliver upp ur bassängen. Helt slut, tar flera minuter innan jag ens kan prata. Strax över två minuter. Får åter bekräftelse på det jag känt, att start, vändningar och tekniken sitter.

På vägen hem så infann sig en tomhet. Vad ska jag göra nu? Jag gillade verkligen tävlingsmomentet, jag gillade stämningen, jag träffade flera bekanta som jag inte hade räknat med. Det är en väldigt trevlig tävlings. Jag vill göra det igen!

Så nu ska jag börja om igen. Fick besked för några dagar sedan. Jag har blivit beviljad rehab i Spanien och åker i mitten av maj. Jag inser med tacksamhet att utan min träningsdisciplin under de senaste åren så hade jag varit i ett väldigt dåligt skick efter den här vintern. Nu ska jag se till att börja trappa upp träningen och hoppas att jag efter rehaben kan komma tillbaka till mina normala träningsrutiner.

Funkar det så ska jag ta mig en allvarlig funderare på det där med simningen 😊