Gästbloggare Sandra: Blåmärken och backskräck!

De första veckorna på min MTB såg jag inte klok ut på benen. Jag ramlade VARJE cykeltur. Var det inte för att jag glömde att vrida loss mig från tramporna när jag behövde sätta ner en fot, så var det för att växlarna fastnade när jag i branta uppförsbackar växlade ner på lätta klingan, tappade fart och hann inte vrida loss mig. Pang, nytt blåmärke! Det är ju inga skador att snacka om men jag gillar inte att ramla. Med tiden har det blivit betydligt färre blåmärken. 

Jag planerar min cykling bättre och vrider (oftast) ur fötterna i god tid när jag ser att det blir för svårt för att trampa och innan jag behöver stanna. Men jag har en bestånde rädsla för utförskörning i terräng med mycket rötter och steniga partier. Framför allt när det är blött ute. Jag vill inte ramla! 

Jag berättade om min rädsla för min man (en van MTB-cyklist) som sken upp och sa ”då ska vi träna utförskörning”.

Läs hela Sandras inlägg "Blåmärken och backskräck" här >>

Gästbloggare Sandra: Träning som smärtlindring

Ber om ursäkt för mitt långa blogguppehåll.
Fick efter midsommar ett litet kroppsligt bakslag. Vi hade först haft kompisar på besök i ett par dagar och sen blev det midsommarfirande i ytterligare ett par dagar vilket genererade i flera missade träningstillfällen, lite för mycket av det goda och alldeles för lite sömn. Som ett brev på posten kom värken krypande och jag svullnade upp i ben och fötter. Blev rädd att jag hade ett nytt skov på gång men bestämde mig för att köra på med träningen, bara äta och dricka bra och lägga mig tidigare på kvällarna (vilket inte är helt lätt för en Netflix-torsk som jag). 

Efter någon vecka eller två var jag tackolov på banan igen. Träningen är verkligen avgörande för mitt välmående. Jag har vid flera tillfällen känt värken komma smygande och jag känner en slags ”feberfrossa”. Hela kroppen säger ”du är sjuk, gå och vila” men jag har tvingats lära mig att INTE lyssna på de signalerna utan att istället trotsa sjukdomskänslan, gå ut och träna och efteråt mår jag så mycket bättre. Skulle jag känna mig osäker på om jag verkligen ska träna tar jag tempen. Visar den inget, kan jag vara säker på att jag inte är sjuk

Läs hela Sandras inlägg "Träning som smärtlindring" här >>

Gästbloggare Elisabet: Pers i Vansbro mot alla odds

En högvinst!

Läkaren skjuter bak stolen, vänder sig mot mig, lägger ner händerna i knät, ler lättat. -Vad sa du? I lördags? Nästan 8,5 minut? Ja du, då tror jag nog att vi inte behöver oroa oss för organsvikt just nu, då är det nog bara kortisonet som får dig att svullna så där.

Tolv dagar tidigare hade jag suttit på samma plats, en annan läkare, och frågat om jag ens skulle få simma. Mitt öga hade blivit sämre, kortisonet ökades upp rejält i mitten av juni. Så fick jag frågan om jag ville ta över en startplats till Vansbro, jag hade inte vågat anmäla mig eftersom jag varit så mycket snuvig hela vintern. Jag hann med två öppet vattenträningar och kände att det skulle bli kul att åka upp och simma.

Se’n kom snuvan, stort fult ord och en tur till vårdcentralen. Jag fick antibiotika, kortisonet var så högt så det gick inte att bedöma vad det var jag hade. Fem par dagar innan Vansbro. Jo, nog skulle jag kunna simma om jag kände mig ok. Fick förmaningar om att känna efter ordentligt och att komma ihåg att med den kortisondosen så låg min kropp redan på konstant ansträngning – så att hålla igen lite var att rekommendera.

Antibiotikan hjälpte, snuvan backade undan och jag vilade mig i form. Kvällen innan Vansbro så står jag i köket, min kompis i Mora har lovat fika på hemvägen efter simningen. Länge sedan vi sågs, om inte annat vore det roligt att ses. Det är nog min största drivkraft den kvällen, det som får mig att plocka fram våtdräkten, simglasögonen, handduken, de varma kläderna till efteråt. Mackorna blir bredda, kylväskan kommer fram, termosmuggen är förberedd för kaffet. Jag går och lägger mig och tänker att ”ja, ja – jag tänkte i alla fall åka”. Någonstans har jag resignerat, men jag vill ju träffa min kompis! Också!

Vaknar kl 5 på lördag morgon, klarvaken! Ja, allt är ju klart, ut med det och mig i bilen och knappar in Vansbro i gps:en. Gott om tid! Lagom till att jag kommer upp till Vansbro går segrarna i mål, jag hör speakern referera målgången medan jag parkerar. Bästa tid någonsin, älven är snabb idag. Hämtar startkitet och går mot starten. Där hänger den, skylten ”Simma lugnt” och jag ler lite – det får bli dagens devis för mig.

Kommer upp till starten, får på mig våtdräkten, får hjälp att dra upp dragkedjan. Hjälper min hjälpande hand så hon också får på sig sin. Lämnar in överdragspåsen och går till starten. Möter ”Rosa Mannen” vi hämtade nummerlapparna samtidigt, vi är bägge nervösa. Vädrar det och önskar varandra lycka till. Uppvärmingen startar – jag funderar över hur långt jag kommer att simma. Kommer jag ens till första bojen, 250 m?

Den obligatoriska selfien strax innan start

Starten går, ner med simglasögonen, handen mot chipavläsning, ner i vatten. Det är ju skönt! Prövar lite försiktigt med bröstsim, jo det känns ok. Tar ett par frisimstag, funkar det med. Jag börjar simma. Får se en kille som simmar in till linan och tar tag i den, jag frågar om allt är ok. Jodå, men han ska vila lite. Då ser jag den! Den är precis bakom mig, 250 m bojen! Jag simmar på, lägger mig längst till vänster, för att slippa bli påsimmad.

Det känns som att det går bra! Jag kommer nog i alla fall halvvägs – men vänta nu! VAD stod det på den där bojen? 1750m – jag är mer än halvvägs! Törs jag titta på klockan, jo det gör jag. Försöker mig på huvudräkning där i det bruna vattnet. Det går så där, jag hade ju inga aspirationer, kommer inte ihåg mina tidigare tider. Kommer in i min egen takt igen – armtag, armtag, andas, armtag, armtag, navigera – det är nästan meditativt.

Så helt plötsligt vänder vi upp i Västerdalälven, ser skylten om 800 m kvar. Fortsätter att hålla mig längst till vänster, jag siktar ju på att komma i mål. Vill inte behöva kämpa och trängas med alla som simmar fort och håller till höger där det är minst strömt. Vill hellre komma i mål.

400 meter kvar, jag kommer att orka simma i mål! 200 meter kvar! Så är jag under målbågen, jag sträcker upp vänster hand, svär när jag kommer på att chipet ju sitter på höger. Upp med höger arm ”PIP” grön lampa och jag är i mål. Går upp för rampen, tittar på klockan, 1.19.nånting. Nä! Inte möjligt – jag har gjort nåt fel, slog på den för sent och av för tidigt. För visst var det väl runt där jag simmade förra året? Får kolla det senare.

En funktionär öppnar våtdräkten, jag får min medalj och går mot duscharna. På med varma kläder, mat och så går jag hämtar mitt diplom. 1.18.11. Kommer upp till bilen, sätter mig och googlar - Döm om min förvåning! Jag har persat! Med nästan 8,5 minut! Hur i hela friden gick det till?!?! Så kommer jag på, all teknikträning jag gjorde inför Masters-SM – så mycket den har gett! Att jag på kortison och antibiotika, med fötter och underben svullna till nästan dubbel storlek, kan crawla hela Vansbrosimningen på personbästa och utan att ens vara andfådd när jag kom i mål!

Det är när jag berättar den storyn och får läkarens reaktion som jag inser – vi är ett bra segt släkte vi reumatiker! Keep on swimming!

Gästbloggare Julia: På benen igen!

Hej igen allesamman! 
Ny dag, nya tag! Hoppas ni mår bra, jag mår äntligen bättre! Jag hade ingen feber idag, men fortfarande lite tät i näsan. Idag jobbade jag till 15, därefter hade jag så ont i nyckelbenet och ryggen efter många lyft att jag la mig i soffan framför "Friends" så fort jag kom innanför dörren. En favorit-serie som jag i princip ser om ständigt. Efter några avsnitt i soffan, en smärtstillande-tablett och en kopp kaffe kände jag mig piggare. Mitt dåliga samvete från tidigare missade träningspass under veckan gjorde att jag ignorerade den täta näsan och skrev ihop ett kortare benpass. Jag blandade högintensiva intervaller med lite tyngre och färre repetitioner. Jag har tidigare inte blandat "träningsform" under samma pass på detta sätt, och just det är ett annat träningstips jag har: variera er!

Läs hela Julias inlägg "På benen igen" här >>

Gästbloggare Bosse: Rädsla, lite stolt och nya cykelskor

Log åt Elins fina mail om teknik och utmanande tur på röd mtb-bana. Jag prövade en grön slinga häromveckan och blev rädd:-)

Har varit i Örebro hos släkt och vänner. En dag var vi Ånnaboda strax väster om Örebro och betydligt mer kuperat än i staden, cykeln med om det skulle bli läge. Så när kroppen kändes ok denna dag och sonen skulle vila eftermiddag med mormor krånglade jag ned cykeln från biltaket.

Läs hela Bosses inlägg "Rädsla, lite stolt och nya cykelskor" här >>

Gästbloggare Julia: Promenad och ingefärashot

Hej allesamman!
Jag är fortfarande förkyld med feber, vilket innebar ytterligare en dag av förlorad träningstid... Någon träning blev det inget av men, jag tog mig ut på en promenad innan lunch, det var skönt att vara ute och få luft men oj vad det märktes att jag har en förkylning i kroppen. Inte bara på den täta näsan, utan också på sättet lederna kändes; mer ömma och mer stela. Vid "vanliga" sjukdomar som förkylning känns sådant ännu mer än vanligt också. 

Läs hela Julias inlägg "Promenad och inefärashot" här >>

Gästbloggare Elisabet: Så många retoriska frågor

Elin skriver så inspirerande coach- och pep-brev till oss i teamet. Saker som är så självklart "jo men naturligtvis". Brevet kom lagom till att jag ska avsluta min antibiotikakur idag. Det fula nyllet ville ha sista ordet i den senaste matchen och skickade ut mig i snuvträsk. Läkaren på vårdcentralen ville ta det säkra före det osäkra och gav mig antibiotika förebyggande. Men nu är de gula tabletterna slut och om två dagar blir det semester och all världens möjligheter att, igen, komma ikapp med träningen. 

Ett av de tips vi fick den här gången är att använda cykelskor. Jag har ett par, har använt dem och jag har ramlat så många gånger och slagit mig för att jag inte hinner få ur fötterna ur pedalerna. Så numer törs jag inte ... Jag vet att jag borde prova igen! Jag vet att jag kommer att ha nytta av det! Men jag är för feg! Det har gjort för ont för många gånger ... börjar jag bli harig av mig?

Läs hela Elisabets inlägg "Så många retoriska frågor" här >>

Gästbloggare Julia: 1 månad kvar!

Hej igen allesamman! 

Hoppas att den svenska sommaren behandlar er väl. Idag (läs 11/7)  är det exakt en månad kvar tills CV30, och jag börjar verkligen bli nervös... om ni läst mina andra inlägg har ni nog förstått att jag inte mått särskilt bra det senaste, och att träningen därför fått stå undan lite. Igår fick jag feber och när jag idag kom hem ifrån jobbet (dessutom efter övertid) insåg jag ganska snabbt att det bästa för min kropp var att bädda ner mig framför tvn. Att inte hasta mig igenom något pass och bryta ner min kropp utan att istället vila. 

Läs hela Julias inlägg "1 m¨månad kvar" här >>

Gästbloggare Maj: Racerapport Vätternrundan 2017

Vad har vi gett oss in på?

17/6 kl 00:52 står jag och maken i startfållan i Motala och har hela Vätternrundan framför oss. Då infinner sej frågan: vad håller vi på med? Är vi helt från vettet, saknar vi självinsikt eller är vi bara två glada motionärer som tänker försöka cykla så långt vi ( läs jag) orkar och njuta av naturen och själva grejen? Lite av varje kan det nog vara, men den allra största delen av det sistnämnda. 

Våren har varit bra för min kropp och jag har bara varit förkyld en gång sedan årsskiftet och medicinbytet. Att träna har fungerat bra och att köra med racercykel har ju tagit cyklingen till en annan dimension. Den rullar ju så lätt! Vi har varvat kortare rundor ( ca 2-6 mil) med längre (10-15 mil) och jag har cyklat till och från jobbet när det har fungerat (2 mil enkel resa). 126 mil fick jag ihop innan loppet, och det kändes bra mentalt. En hel del annan träning för överkroppen har jag försökt få till också. Lite besvär med nacken har jag haft till och från vid de längre passen. Detta har jag försökt få bukt med genom att ändra lite inställningar på cykeln hos cykelhandlaren. Jag tror dock att ovana vid sittställningen är den största boven. Knäna har inte gett några problem iallafall och det är skönt!

Glädje över att familjen väntar i Hjo!

Hur gick det nu då?? Någon frågade mej om vi hade någon tid som vi strävade att komma i mål på. Då svarade jag att om vi cyklar på 16 timmar skulle jag vara jättenöjd. Det blev 16:31 och det är jag också jättenöjd med. Vädret var det bästa någonsin enligt uppgift och förutsättningarna fantastiska. Dock ställde våra nackar till det rejält så det fick bli en hel del extra stopp för att stretcha och få igång blodcirkulationen i nacke och skuldror. Sen tog vi det helt i min takt och stannade och rastade i alla depåer (9 stycken). Detta tog nog 3-3 1/2 timma av de 16:31. Höjdpunkten var när barn och barnbarn mötte upp vid depån i Hjo och vi fick äta vår "lunch" med dem i parken!

Något annat som dröjer kvar i minnet var när vi närmade oss Gränna och gryningen kom med fågelsång och otrolig utsikt över Vättern! Ett "halleluja-moment"....

Flera gånger under loppet grät jag av tacksamhet för att jag kunde delta överhuvudtaget. Svårt att förstå för den som är frisk och inte behöver fundera över just detta, men det är så lätt att ta hälsa för givet.....

Tyngsta backen? Den var när när vi kommit i mål och skulle ta oss upp till en fotbollsplan i Motala där vi hade vår husvagn! Benen och huvudet var inte alls beredda på ytterligare en stigning, men det gick det också.

I mål!!!!!

Är detta verkligen något för en reumatiker? Jag kan ju bara svara för mig själv, men ja, det är helt OK! Jag har tränat ordentligt inför loppet och det är ju själva vinsten i det hela. Loppet blir liksom en bonus. Jag har varit frisk i övrigt och det är ju en förutsättning för träningen såklart. Jag kände också hela tiden att nacksmärtorna försvann bara jag klev av cykeln och fick igång cirkulationen. Min massör gav värdefulla tips hur jag skulle göra under loppet. Vi tog också massage i en av depåerna där kön inte var så lång. Jag använde mina ortoser för att handlederna inte skulle säcka ihop, vilket fungerade bra. Lite domningar i lillfingrarna är lätt att få. Sen är ju 30 mil galet långt och jag var helt inställd på att bryta om något inträffade som äventyrade hälsan. Min inställning var att starta och se hur det gick helt enkelt.

"Ingenting är omöjligt" säger ju Gunde på fortet och jag håller till viss del med. Det gäller bara att få med hjärnan och det mentala på detta. Det som ligger framför nu är att simma 3 km i Vansbro till helgen. Kan jag lura min hjärna att vattnet är varmt och skönt?????

Sommarläsning – och lyssning – på Vetenskap & hälsa

Gå in på denna utsökta sida och förkovra dig i sommar. Många intressanta ämnen, artiklar och poddar hittar du på Vetenskap & Hälsas webbsida.

Vetenskap & Hälsa hittar du här >>

Högbro Bruk, en lisa för kropp och själ

Maken och jag hade förmånen att värma upp semesterkänslan med ett dygn på Högbo Bruk för någon veka sedan. Högbo är känt för sin utsökta mat och vackra omgivningar och inte minst en synnerligen välskött MTB-park. Sagt och gjort vi klämde in cyklarna i vår gamla skåpbil och gav oss iväg.

För mig var detta första gången som jag cyklade på gjorda leder. Efter lite läsande och funderande på karta och banbeskrivning satsade vi på en röd led. En medelsvår bana som skulle passa motionär till elit. Vi valde banan Maja.

Se film från banan Maja här >>

Jag tänkte att efter som jag cyklat en del på skogsvägarna hemmavid skulle detta bli en lagom utflykt. Men tjosan hejsan, att cykla singel-track, alltså smal stig som dessutom har både rötter och en hel näve sten utslängd är ngt annat än skogsbilväg. Så nyttigt, så småläskigt och såååå roligt.

Insåg raskt att en teknikkurs för att få ordning på växlar, trampor, tyngdpunkt och styrning vore nog på sin plats. Detta är något som Högbo Bruk erbjuder varje lördag i olika klasser, så det satte jag upp på önskelistan.

Dag två med lite lagom ömma cykelrumpor och trötta muskler lite här och där valde vi bland annat blå led MTB10 vilket var en tekniskt lättare led med även denna bjöd på fina små trix och framför allt en fantastisk miljö och natur.

Se film fån banan MTB 10 km här >>

Att ge sig ut på en led där någon tänkt till om underlag, höjdskillnad och svårighet är verkligen något helt annat än den cykling jag provat tidigare. Att dessutom få uppleva det i vacker bruksmiljö och med mat som slår det mesta tillsammans med sin käresta det är en bra uppvärmning inför semestern.

Rekommenderas!

Läs mera om Högbo MTB här >>

Läs mera om Högbo Bruk här >>

Gästbloggare Elisabet: Det fula nyllet

Min inneboende fiende har ett högst fult nylle, och nu har den dessutom haft den dåliga smaken att visa upp det igen.

Rehaben gjorde verkligen underverk, jag kom igång med träningen och fick det att börja rulla igen. Men så har det legat där i bakgrunden, molandet och stelheten i höfter och fotleder, stelheten i bröst- och ländrygg. Så jag ringde till reumatologen och och fick prata med en sköterska. Efter att hon hört hur jag kände mig och vilken medicinering jag står på så kom det ett "Men du! Din kropp gillar verkligen inte dig just nu.". En så'n där mening som får en att stanna till, fundera lite över hur man faktiskt lyckas vänja sig vid det mesta, för så illa är det väl ändå inte?

Läs hela Elisabets inlägg "Det fula nyllet" här >>

Gästbloggare Bosse: Från vardag till semester

Min cykling så här långt har klämts in mellan hämtningar på dagis och på lokalresor i jobbet. Jag har försökt att byta bil, buss eller tunnelbana när möjligt och fått några mil i stadsmiljö. Möjligen ger den miljön också lite träning i uppmärksamhet, då det händer mycket i storstadstrafiken, och också fina stunder, som när jag tidigt ställde cykeln vid t-centralen inför jobbresa häromveckan i härligt lugn, klar och varm luft. En bra start på dagen.

Läs hela Bosses inlägg "Från vardag till semester" här >>

Gästbloggare Matilda:När lederna bråkar

Åh, vad jag hela veckan sett fram emot helgens långtur i skogen. Men när jag vaknade på lördag morgon ville kroppen nåt annat.

Denna helgen skull jag o en vän ut på lång en längre tur hade vi planerat. Vi hade tänkt haka på ett gäng som aviserat via en lokal MTB-grupp att alla som vill kunde komma o göra sällskap. Jag hade verkligen längtat hela veckan efter att det skulle bli lördag. 2-3 mil på grusvägar o små stigar var det tänkt. Lite nervös hade jag varit med tanke på att "LUGNT tempo" säkert skulle innebära endel utmaningar för mig. Men kul skulle det bli!

Men när jag vaknade på lördag morgon hade min höft börjat krångla. Den var stel och lite öm. Så nån långtur var det ju inte att tänka på! Jag var så besviken på min höft!!!

Läs hela Matildas inlägg "När lederna bråkar" här >>