Gästbloggare Elisabet: Apport!

Med lite färg och några drakar som flåsar runt benen på en blir man piggare av

Att ge upp ligger inte naturligt för mig. Jag vill vidare, det kan ju gå, målet kan nås.

Men så kommer det där tillfället när något händer och som blir en övermäktigt, det där som gör att man sätter sig ner och omvärderar vart man är och vart man ska. Det hände mig i nu på sensommaren/hösten. Ni har läst allt mitt gnäll över snuvorna … snuvor bör för övrigt förbjudas!

Först duckade jag och inbillade mig att om jag att om jag inte funderade på hur jag mådde – egentligen - så skulle det släppa. Det hela sprack!  Jag blev snuvig och under en lång period bara sov och åt jag … nåja – det blev ett och annat skitprogram på dag-TV också. Jag blev eremit och träningen fanns det noll ork till att ens tänka på.

Till slut tog jag till allt jag hade, bad om hjälp med det mesta – matlagning, tvätt, städning. Jag köpte en massa nytt smink och hårprodukter (som jag normalt inte använder). Tänkte att om jag bara äter bättre, känner mig snyggare, slipper tvätta och städa och kan vila i stället så skulle jag komma igång igen. Imorgon! Funkar inte jättebra kan jag meddela, men allt går att inbilla sig och det var roligt att nätshoppa smink!

Snuvorna har minskat, jag är fortfarande trött vissa dagar, men inte konstant. Otroligt! Är det så här man kan må?! Och fy vad lätt det var att vänja sig av med att laga mat, tvätta och städa.
Så – nu ska jag börja träna igen, lederna känns igengrodda.  Första besöket till gymet var så nedslående. Jag tänkte smyga igång med ett pass, fyra övningar, fyra set á fem repetitioner. ”Jag behöver nog ta av lite vikter”.  Jo, hej – två varv senare låg jag i en blöt pöl av svett, snor och tårar på golvet och funderade allvarligt på att be dom komma med en lyftkran och köra hem mig.

Nya kondiskompisar

Efter det passet ringde jag och bokade tid med min sjukgymnast. Fick en genomgång och justeringar av mina program. Se’n frågade hon vad jag skulle tycka vara roligt att träna. Jag hör mig själv säga ”det ser så roligt ut med gymnastikövningarna i Crossfit”. Min mun har en helt egen agenda, den säger saker som jag inte tänkt. Den är dessutom bundis med "hjärnhalvorna" som man sitter på.

Rosa <3 

Fram kom en rosa kettlebell – undrar om hon känner mig? Och jag blev presenterad för Assault bike, jobbigare finns nog inte … Bäst av allt, övningen som får mig att känna mig som en yster valp! Kasta en tung, sandfylld boll över axeln – så långt det går, bara för att springa efter den och hiva iväg den över den andra axeln.  Kunde jag skulle jag vifta på svansen och gläfsa av glädje när jag lubbar efter bollen jag precis hivade iväg.

Apport Elisabet! Hämta tillbaka din träning igen.

Gästbloggare Bosse: Tråkigt, Not!

Det gick fort, vips och vardagen rullar in

Mitt sällskap i bussen från Mora upp till starten i Oxberg var en yngre herre, sisådär 10 år. När jag berättade att det var första gången för mig, att jag var lite nervös och undrade vad han tänkte svarade han - Jag har åkt mååånga gånger, det är tråååkigt! Vad är roligt då? Spela innebandy, det ska jag börja med i höst.

Läs hela Bosses inlägg "Tråkigt, Not!" här >>

Gästbloggare Sandra: Cykelvasan 2017

I mål efter Cykelvasan 90 km

För tre månader sedan satt jag upp på min mountainbike för allra första gången med målet inställt på Cykelvasan 30 i augusti. Supertaggad, förväntansfull och lite rädd. Jag har gått in för det här till 110 % och målet utvecklades från ett lopp på 30 km, till en "tvådagars" på sammanlagt 120 km.

Team Reumatikerförbundet inför start Cykelvasan 30 km

Läs hela Sandras inlägg "Cykelvasan 2017" här >>

Gästbloggare Sandra i SR P4 Dalarna

Sandra Lindmark i Team Reumatikerförbundets tröja

Trotsar sjukdomen och cyklar 12 mil.

Sandra Lindmark från Djurås ska köra två lopp under helgens Cykelvsasa.
Något som för ett år sedan inte var helt självklart då hon diagnostiserades med
en reumatisk sjukdom.

När Vasaloppets sommarvecka inleds med Cykelvasan 30 idag, står nio deltagare i Team Reumatikerförbundet redo på startlinjen i Oxberg. En av dem är Sandra Lindmark från Djurås. 

Läs hela artikeln om Sandra och lyssna på intervjun här >>

Snart dags för Cykelvasan – det traditionella Vasaloppet fast på cykel

Christian Berglund under Lidingöloppet MTB. Foto Peter Holgersson

Från Reumatikerförbundets hemsida...


På fredag, den 11 augusti, står nio förväntansfulla deltagare i "Team Reumatikerförbundet" på startlinjen i Oxberg för att cykla 30 kilometer ner till Mora. Två av deltagarna kommer dessutom ta sig an 90 kilomotersloppet, Cykelvasans längsta lopp. Vi har fått möjlighet att intervjua Christian Berglund som ska cykla båda loppen.


Vem är Christian Berglund?
– Jag är 46 år och bor tillsammans med min sambo i Tyresö sedan 28 år tillbaka. Jag opererades för Perthes sjukdom (coxa plana) i vänster höft när jag var tio år.
Perthes sjukdom drabbar främst barn i åldrarna tre till tolv år och medför smärtor och stelhet i höftleden.*


– I dag har jag artros till följd av min tidigare sjukdom. Jag har även meniskskador i mina knän. Jag har två döttrar, sjutton och nio år, som jag älskar överallt annat på jorden. Jag arbetar idag på ett livsmedelsföretag som produktionschef. Jag tycker om att prestera och leverera efter min egen förmåga, det är viktig för mig. I grund och botten är jag nog en tävlingsmänniska även om tävlandet i sig inte är lika viktigt idag som när jag var ung. Idag är träningen fram till målet det som betyder mest. Jag tror att det är viktigt att ha ett mål för att kunna prestera och utvecklas.


Läs hela intervjun med Christian Berglund här >>

Gästbloggare Matilda: Nu kör vi!

Imorron åker vi mot Mora!


Jag kör för Reumatikerförbundet och sonen min åker i sin klubbtröja från GIF Borås.
Jag känner mig stolt att få cykla Cykelvasan för Reumatikerförbundet och i den gröna tröjan. Jag kommer särskilt tänka på alla unga reumatiker när jag cyklar, alla barn som kämpar idag och på alla oss som haft sjukdomen sedan vi var små. Vi kan och vi är bäst!!!

På fredag kör jag för första gången i mitt liv ett cykellopp. Jag vet att det kommer gå bra, jag har egentligen redan då jag står på startlinjen nått mitt mål. Och det är att känna mig fysiskt redo för att cykla 3 mil. Och det gör jag. I vintras behövde jag en morot och ett mål med min träning för att komma i form efter småbarnsåren. Träna måste man ju med reumatism, men det har vart svårt att få tid och ork till det några år. Höfterna har krånglat och det har lett till snedbelastningar och värk i knän och rygg. Nu under våren och sommaren när jag tränat har jag också tänkt mycket.


Jag har tänkt på alla oss som är så grymma och envetna att vi gör detta! Jag har framförallt tänkt på alla oss som kämpat hela livet, jag har tänkt på alla som är barn idag och som ska växa upp med sin sjukdom. Jag vet att det går, men jag vet att det är tufft!


Läs hela Matildas inlägg "Nu kör vi" här >>

Gästbloggare Bosse: Nyservad och vila

Ser fram emot fredagen, om än med lite omak för den tidiga morgonen, pigg men ingen morgonmänniska! Har servat cykeln lite, bl a vinklat ned styret så det ska bli lite lättare växla/bromsa för handlederna.


Läs hela Bosses inlägg "Nyservad och vila" här >>

Gästbloggare Julia: Oj vilken lång frånvaro!

Hej allesamman!
Oj vad länge jag varit borta härifrån! Livet har helt enkelt kommit emellan. Skov, utomlandsresa, besök av familjemedlemmar samt en hel del jobb har tagit all min tid. Trots min frånvaro härifrån har jag inte varit helt frånvarande från träningen.

Läs hela Julias inlägg "Oj vilken lång frånvaro!" här >>

Gästbloggare Sandra: CV30 blir även CV90

Nu är det bokat och klart – det blir även CV90 för mig. 

Jag kom över en startplats genom en kompis till Daniel och eftersom att han redan har en biljett tog det mindre än ett halvt andetag för mig att tacka ja. Dessutom känner jag mig i riktigt bra form just nu, bortsett från en dumdum tå som började bråka igen i förra veckan för att jag råkade bomma min medicin en kväll. Men tack vare världens bästa reumatologmottagning i Falun som fixade fram en akuttid fick jag en kortisoninjektion idag och räknar med att vara fit-for-fight till helgen.

Läs hela Sandras inlägg "CV30 blir även CV90" här >>

Gästbloggare Matilda: Pepp och förberedelser

Nu är jag tillbaka igen!
Peppen börja komma tillbaka och nu laddar jag för detta äventyr!

Jag har vart borta från bloggen ett tag, för även jag har haft en sommarsvacka. Fick halsfluss och feber veckan innan semester, och självklart började lederna krångla med infektionen. Fick göra uppehåll med medicinen, och blev då dålig i höfterna och allmän diffus värk och stelhet i typ alla leder. Så nu fick jag börja med min "Vid-behov"-medicin redan för flera veckor sedan. Värkande stela leder kan verkligen få en att tappa peppen och tro att det här aldrig ska gå. Hur gör ni för att motivera er när ni får en svacka? Jag brukar tyvärr vara dålig på att träna då, även om jag vet att jag kan träna armarna när jag har värk i benen så gör jag ofta inte det. Jag tappar liksom motivationen o vill inte träna alls. 

Läs hela Matildas inlägg "Pepp och förberedelser" här >>

Gästbloggare Elisabet: Alla delar

Jag gjorde en fasansfull upptäckt i helgen! Det är inte lätt att hålla i någon strukturerad träning under semestern! Jag var ut och cyklade igår efter ett par dagars uppehåll, tillbaka på hemmaplan och mitt kära Brantbrink. Jag körde mitt vanliga spår, det jag kan nästan utan och innan efter alla joggingrundor och hela förra sommarens tragglande där för att bara lära mig att våga cykla utanför asfalterad mark.


Läs hela Elisabets inlägg "Alla delar" här >>

Gästbloggare Sandra: Blåmärken och backskräck!

De första veckorna på min MTB såg jag inte klok ut på benen. Jag ramlade VARJE cykeltur. Var det inte för att jag glömde att vrida loss mig från tramporna när jag behövde sätta ner en fot, så var det för att växlarna fastnade när jag i branta uppförsbackar växlade ner på lätta klingan, tappade fart och hann inte vrida loss mig. Pang, nytt blåmärke! Det är ju inga skador att snacka om men jag gillar inte att ramla. Med tiden har det blivit betydligt färre blåmärken. 

Jag planerar min cykling bättre och vrider (oftast) ur fötterna i god tid när jag ser att det blir för svårt för att trampa och innan jag behöver stanna. Men jag har en bestånde rädsla för utförskörning i terräng med mycket rötter och steniga partier. Framför allt när det är blött ute. Jag vill inte ramla! 

Jag berättade om min rädsla för min man (en van MTB-cyklist) som sken upp och sa ”då ska vi träna utförskörning”.

Läs hela Sandras inlägg "Blåmärken och backskräck" här >>

Gästbloggare Sandra: Träning som smärtlindring

Ber om ursäkt för mitt långa blogguppehåll.
Fick efter midsommar ett litet kroppsligt bakslag. Vi hade först haft kompisar på besök i ett par dagar och sen blev det midsommarfirande i ytterligare ett par dagar vilket genererade i flera missade träningstillfällen, lite för mycket av det goda och alldeles för lite sömn. Som ett brev på posten kom värken krypande och jag svullnade upp i ben och fötter. Blev rädd att jag hade ett nytt skov på gång men bestämde mig för att köra på med träningen, bara äta och dricka bra och lägga mig tidigare på kvällarna (vilket inte är helt lätt för en Netflix-torsk som jag). 

Efter någon vecka eller två var jag tackolov på banan igen. Träningen är verkligen avgörande för mitt välmående. Jag har vid flera tillfällen känt värken komma smygande och jag känner en slags ”feberfrossa”. Hela kroppen säger ”du är sjuk, gå och vila” men jag har tvingats lära mig att INTE lyssna på de signalerna utan att istället trotsa sjukdomskänslan, gå ut och träna och efteråt mår jag så mycket bättre. Skulle jag känna mig osäker på om jag verkligen ska träna tar jag tempen. Visar den inget, kan jag vara säker på att jag inte är sjuk

Läs hela Sandras inlägg "Träning som smärtlindring" här >>

Gästbloggare Elisabet: Pers i Vansbro mot alla odds

En högvinst!

Läkaren skjuter bak stolen, vänder sig mot mig, lägger ner händerna i knät, ler lättat. -Vad sa du? I lördags? Nästan 8,5 minut? Ja du, då tror jag nog att vi inte behöver oroa oss för organsvikt just nu, då är det nog bara kortisonet som får dig att svullna så där.

Tolv dagar tidigare hade jag suttit på samma plats, en annan läkare, och frågat om jag ens skulle få simma. Mitt öga hade blivit sämre, kortisonet ökades upp rejält i mitten av juni. Så fick jag frågan om jag ville ta över en startplats till Vansbro, jag hade inte vågat anmäla mig eftersom jag varit så mycket snuvig hela vintern. Jag hann med två öppet vattenträningar och kände att det skulle bli kul att åka upp och simma.

Se’n kom snuvan, stort fult ord och en tur till vårdcentralen. Jag fick antibiotika, kortisonet var så högt så det gick inte att bedöma vad det var jag hade. Fem par dagar innan Vansbro. Jo, nog skulle jag kunna simma om jag kände mig ok. Fick förmaningar om att känna efter ordentligt och att komma ihåg att med den kortisondosen så låg min kropp redan på konstant ansträngning – så att hålla igen lite var att rekommendera.

Antibiotikan hjälpte, snuvan backade undan och jag vilade mig i form. Kvällen innan Vansbro så står jag i köket, min kompis i Mora har lovat fika på hemvägen efter simningen. Länge sedan vi sågs, om inte annat vore det roligt att ses. Det är nog min största drivkraft den kvällen, det som får mig att plocka fram våtdräkten, simglasögonen, handduken, de varma kläderna till efteråt. Mackorna blir bredda, kylväskan kommer fram, termosmuggen är förberedd för kaffet. Jag går och lägger mig och tänker att ”ja, ja – jag tänkte i alla fall åka”. Någonstans har jag resignerat, men jag vill ju träffa min kompis! Också!

Vaknar kl 5 på lördag morgon, klarvaken! Ja, allt är ju klart, ut med det och mig i bilen och knappar in Vansbro i gps:en. Gott om tid! Lagom till att jag kommer upp till Vansbro går segrarna i mål, jag hör speakern referera målgången medan jag parkerar. Bästa tid någonsin, älven är snabb idag. Hämtar startkitet och går mot starten. Där hänger den, skylten ”Simma lugnt” och jag ler lite – det får bli dagens devis för mig.

Kommer upp till starten, får på mig våtdräkten, får hjälp att dra upp dragkedjan. Hjälper min hjälpande hand så hon också får på sig sin. Lämnar in överdragspåsen och går till starten. Möter ”Rosa Mannen” vi hämtade nummerlapparna samtidigt, vi är bägge nervösa. Vädrar det och önskar varandra lycka till. Uppvärmingen startar – jag funderar över hur långt jag kommer att simma. Kommer jag ens till första bojen, 250 m?

Den obligatoriska selfien strax innan start

Starten går, ner med simglasögonen, handen mot chipavläsning, ner i vatten. Det är ju skönt! Prövar lite försiktigt med bröstsim, jo det känns ok. Tar ett par frisimstag, funkar det med. Jag börjar simma. Får se en kille som simmar in till linan och tar tag i den, jag frågar om allt är ok. Jodå, men han ska vila lite. Då ser jag den! Den är precis bakom mig, 250 m bojen! Jag simmar på, lägger mig längst till vänster, för att slippa bli påsimmad.

Det känns som att det går bra! Jag kommer nog i alla fall halvvägs – men vänta nu! VAD stod det på den där bojen? 1750m – jag är mer än halvvägs! Törs jag titta på klockan, jo det gör jag. Försöker mig på huvudräkning där i det bruna vattnet. Det går så där, jag hade ju inga aspirationer, kommer inte ihåg mina tidigare tider. Kommer in i min egen takt igen – armtag, armtag, andas, armtag, armtag, navigera – det är nästan meditativt.

Så helt plötsligt vänder vi upp i Västerdalälven, ser skylten om 800 m kvar. Fortsätter att hålla mig längst till vänster, jag siktar ju på att komma i mål. Vill inte behöva kämpa och trängas med alla som simmar fort och håller till höger där det är minst strömt. Vill hellre komma i mål.

400 meter kvar, jag kommer att orka simma i mål! 200 meter kvar! Så är jag under målbågen, jag sträcker upp vänster hand, svär när jag kommer på att chipet ju sitter på höger. Upp med höger arm ”PIP” grön lampa och jag är i mål. Går upp för rampen, tittar på klockan, 1.19.nånting. Nä! Inte möjligt – jag har gjort nåt fel, slog på den för sent och av för tidigt. För visst var det väl runt där jag simmade förra året? Får kolla det senare.

En funktionär öppnar våtdräkten, jag får min medalj och går mot duscharna. På med varma kläder, mat och så går jag hämtar mitt diplom. 1.18.11. Kommer upp till bilen, sätter mig och googlar - Döm om min förvåning! Jag har persat! Med nästan 8,5 minut! Hur i hela friden gick det till?!?! Så kommer jag på, all teknikträning jag gjorde inför Masters-SM – så mycket den har gett! Att jag på kortison och antibiotika, med fötter och underben svullna till nästan dubbel storlek, kan crawla hela Vansbrosimningen på personbästa och utan att ens vara andfådd när jag kom i mål!

Det är när jag berättar den storyn och får läkarens reaktion som jag inser – vi är ett bra segt släkte vi reumatiker! Keep on swimming!

Gästbloggare Julia: På benen igen!

Hej igen allesamman! 
Ny dag, nya tag! Hoppas ni mår bra, jag mår äntligen bättre! Jag hade ingen feber idag, men fortfarande lite tät i näsan. Idag jobbade jag till 15, därefter hade jag så ont i nyckelbenet och ryggen efter många lyft att jag la mig i soffan framför "Friends" så fort jag kom innanför dörren. En favorit-serie som jag i princip ser om ständigt. Efter några avsnitt i soffan, en smärtstillande-tablett och en kopp kaffe kände jag mig piggare. Mitt dåliga samvete från tidigare missade träningspass under veckan gjorde att jag ignorerade den täta näsan och skrev ihop ett kortare benpass. Jag blandade högintensiva intervaller med lite tyngre och färre repetitioner. Jag har tidigare inte blandat "träningsform" under samma pass på detta sätt, och just det är ett annat träningstips jag har: variera er!

Läs hela Julias inlägg "På benen igen" här >>

Gästbloggare Bosse: Rädsla, lite stolt och nya cykelskor

Log åt Elins fina mail om teknik och utmanande tur på röd mtb-bana. Jag prövade en grön slinga häromveckan och blev rädd:-)

Har varit i Örebro hos släkt och vänner. En dag var vi Ånnaboda strax väster om Örebro och betydligt mer kuperat än i staden, cykeln med om det skulle bli läge. Så när kroppen kändes ok denna dag och sonen skulle vila eftermiddag med mormor krånglade jag ned cykeln från biltaket.

Läs hela Bosses inlägg "Rädsla, lite stolt och nya cykelskor" här >>

Gästbloggare Julia: Promenad och ingefärashot

Hej allesamman!
Jag är fortfarande förkyld med feber, vilket innebar ytterligare en dag av förlorad träningstid... Någon träning blev det inget av men, jag tog mig ut på en promenad innan lunch, det var skönt att vara ute och få luft men oj vad det märktes att jag har en förkylning i kroppen. Inte bara på den täta näsan, utan också på sättet lederna kändes; mer ömma och mer stela. Vid "vanliga" sjukdomar som förkylning känns sådant ännu mer än vanligt också. 

Läs hela Julias inlägg "Promenad och inefärashot" här >>

Gästbloggare Elisabet: Så många retoriska frågor

Elin skriver så inspirerande coach- och pep-brev till oss i teamet. Saker som är så självklart "jo men naturligtvis". Brevet kom lagom till att jag ska avsluta min antibiotikakur idag. Det fula nyllet ville ha sista ordet i den senaste matchen och skickade ut mig i snuvträsk. Läkaren på vårdcentralen ville ta det säkra före det osäkra och gav mig antibiotika förebyggande. Men nu är de gula tabletterna slut och om två dagar blir det semester och all världens möjligheter att, igen, komma ikapp med träningen. 

Ett av de tips vi fick den här gången är att använda cykelskor. Jag har ett par, har använt dem och jag har ramlat så många gånger och slagit mig för att jag inte hinner få ur fötterna ur pedalerna. Så numer törs jag inte ... Jag vet att jag borde prova igen! Jag vet att jag kommer att ha nytta av det! Men jag är för feg! Det har gjort för ont för många gånger ... börjar jag bli harig av mig?

Läs hela Elisabets inlägg "Så många retoriska frågor" här >>

Gästbloggare Julia: 1 månad kvar!

Hej igen allesamman! 

Hoppas att den svenska sommaren behandlar er väl. Idag (läs 11/7)  är det exakt en månad kvar tills CV30, och jag börjar verkligen bli nervös... om ni läst mina andra inlägg har ni nog förstått att jag inte mått särskilt bra det senaste, och att träningen därför fått stå undan lite. Igår fick jag feber och när jag idag kom hem ifrån jobbet (dessutom efter övertid) insåg jag ganska snabbt att det bästa för min kropp var att bädda ner mig framför tvn. Att inte hasta mig igenom något pass och bryta ner min kropp utan att istället vila. 

Läs hela Julias inlägg "1 m¨månad kvar" här >>

Gästbloggare Maj: Racerapport Vätternrundan 2017

Vad har vi gett oss in på?

17/6 kl 00:52 står jag och maken i startfållan i Motala och har hela Vätternrundan framför oss. Då infinner sej frågan: vad håller vi på med? Är vi helt från vettet, saknar vi självinsikt eller är vi bara två glada motionärer som tänker försöka cykla så långt vi ( läs jag) orkar och njuta av naturen och själva grejen? Lite av varje kan det nog vara, men den allra största delen av det sistnämnda. 

Våren har varit bra för min kropp och jag har bara varit förkyld en gång sedan årsskiftet och medicinbytet. Att träna har fungerat bra och att köra med racercykel har ju tagit cyklingen till en annan dimension. Den rullar ju så lätt! Vi har varvat kortare rundor ( ca 2-6 mil) med längre (10-15 mil) och jag har cyklat till och från jobbet när det har fungerat (2 mil enkel resa). 126 mil fick jag ihop innan loppet, och det kändes bra mentalt. En hel del annan träning för överkroppen har jag försökt få till också. Lite besvär med nacken har jag haft till och från vid de längre passen. Detta har jag försökt få bukt med genom att ändra lite inställningar på cykeln hos cykelhandlaren. Jag tror dock att ovana vid sittställningen är den största boven. Knäna har inte gett några problem iallafall och det är skönt!

Glädje över att familjen väntar i Hjo!

Hur gick det nu då?? Någon frågade mej om vi hade någon tid som vi strävade att komma i mål på. Då svarade jag att om vi cyklar på 16 timmar skulle jag vara jättenöjd. Det blev 16:31 och det är jag också jättenöjd med. Vädret var det bästa någonsin enligt uppgift och förutsättningarna fantastiska. Dock ställde våra nackar till det rejält så det fick bli en hel del extra stopp för att stretcha och få igång blodcirkulationen i nacke och skuldror. Sen tog vi det helt i min takt och stannade och rastade i alla depåer (9 stycken). Detta tog nog 3-3 1/2 timma av de 16:31. Höjdpunkten var när barn och barnbarn mötte upp vid depån i Hjo och vi fick äta vår "lunch" med dem i parken!

Något annat som dröjer kvar i minnet var när vi närmade oss Gränna och gryningen kom med fågelsång och otrolig utsikt över Vättern! Ett "halleluja-moment"....

Flera gånger under loppet grät jag av tacksamhet för att jag kunde delta överhuvudtaget. Svårt att förstå för den som är frisk och inte behöver fundera över just detta, men det är så lätt att ta hälsa för givet.....

Tyngsta backen? Den var när när vi kommit i mål och skulle ta oss upp till en fotbollsplan i Motala där vi hade vår husvagn! Benen och huvudet var inte alls beredda på ytterligare en stigning, men det gick det också.

I mål!!!!!

Är detta verkligen något för en reumatiker? Jag kan ju bara svara för mig själv, men ja, det är helt OK! Jag har tränat ordentligt inför loppet och det är ju själva vinsten i det hela. Loppet blir liksom en bonus. Jag har varit frisk i övrigt och det är ju en förutsättning för träningen såklart. Jag kände också hela tiden att nacksmärtorna försvann bara jag klev av cykeln och fick igång cirkulationen. Min massör gav värdefulla tips hur jag skulle göra under loppet. Vi tog också massage i en av depåerna där kön inte var så lång. Jag använde mina ortoser för att handlederna inte skulle säcka ihop, vilket fungerade bra. Lite domningar i lillfingrarna är lätt att få. Sen är ju 30 mil galet långt och jag var helt inställd på att bryta om något inträffade som äventyrade hälsan. Min inställning var att starta och se hur det gick helt enkelt.

"Ingenting är omöjligt" säger ju Gunde på fortet och jag håller till viss del med. Det gäller bara att få med hjärnan och det mentala på detta. Det som ligger framför nu är att simma 3 km i Vansbro till helgen. Kan jag lura min hjärna att vattnet är varmt och skönt?????