Gästbloggare Elisabet: Apport!

Med lite färg och några drakar som flåsar runt benen på en blir man piggare av

Att ge upp ligger inte naturligt för mig. Jag vill vidare, det kan ju gå, målet kan nås.

Men så kommer det där tillfället när något händer och som blir en övermäktigt, det där som gör att man sätter sig ner och omvärderar vart man är och vart man ska. Det hände mig i nu på sensommaren/hösten. Ni har läst allt mitt gnäll över snuvorna … snuvor bör för övrigt förbjudas!

Först duckade jag och inbillade mig att om jag att om jag inte funderade på hur jag mådde – egentligen - så skulle det släppa. Det hela sprack!  Jag blev snuvig och under en lång period bara sov och åt jag … nåja – det blev ett och annat skitprogram på dag-TV också. Jag blev eremit och träningen fanns det noll ork till att ens tänka på.

Till slut tog jag till allt jag hade, bad om hjälp med det mesta – matlagning, tvätt, städning. Jag köpte en massa nytt smink och hårprodukter (som jag normalt inte använder). Tänkte att om jag bara äter bättre, känner mig snyggare, slipper tvätta och städa och kan vila i stället så skulle jag komma igång igen. Imorgon! Funkar inte jättebra kan jag meddela, men allt går att inbilla sig och det var roligt att nätshoppa smink!

Snuvorna har minskat, jag är fortfarande trött vissa dagar, men inte konstant. Otroligt! Är det så här man kan må?! Och fy vad lätt det var att vänja sig av med att laga mat, tvätta och städa.
Så – nu ska jag börja träna igen, lederna känns igengrodda.  Första besöket till gymet var så nedslående. Jag tänkte smyga igång med ett pass, fyra övningar, fyra set á fem repetitioner. ”Jag behöver nog ta av lite vikter”.  Jo, hej – två varv senare låg jag i en blöt pöl av svett, snor och tårar på golvet och funderade allvarligt på att be dom komma med en lyftkran och köra hem mig.

Nya kondiskompisar

Efter det passet ringde jag och bokade tid med min sjukgymnast. Fick en genomgång och justeringar av mina program. Se’n frågade hon vad jag skulle tycka vara roligt att träna. Jag hör mig själv säga ”det ser så roligt ut med gymnastikövningarna i Crossfit”. Min mun har en helt egen agenda, den säger saker som jag inte tänkt. Den är dessutom bundis med "hjärnhalvorna" som man sitter på.

Rosa <3 

Fram kom en rosa kettlebell – undrar om hon känner mig? Och jag blev presenterad för Assault bike, jobbigare finns nog inte … Bäst av allt, övningen som får mig att känna mig som en yster valp! Kasta en tung, sandfylld boll över axeln – så långt det går, bara för att springa efter den och hiva iväg den över den andra axeln.  Kunde jag skulle jag vifta på svansen och gläfsa av glädje när jag lubbar efter bollen jag precis hivade iväg.

Apport Elisabet! Hämta tillbaka din träning igen.