Gästbloggare Maj: En Svensk Klassiker med RA

Maj Larsson genomförde en Svensk Klassiker ihop med maken Sven-Åke

Från Maj. RA sedan tidigt 90-tal. Händer och fötter mest drabbade. Medicineras sedan ca 10 år med biologiska läkemedel. Började med ”vanlig” träning för ca 5 år sedan. 

 Vasaloppet Öppet spår, Vätternrundan och Vansbrosimmet Öppen Älv avklarade i år. Vad är det då som hindrar att jag försöker med Lidingöloppet också? En Svensk Klassiker har ju alltid varit som en

saga, en utopi och definitivt inte något för mig. Om någon hade påstått för ett antal år sedan att jag skulle ens skulle fundera på detta, så hade jag gapskrattat och kanske till och med förklarat personen lite knäpp. Men är det något jag har lärt mig under den här resan, så är det att negativa tankar är det värsta hindret.Tänker jag: det är alldeles för långt/jobbigt/omöjligt så blir det så. Tänker jag istället: ok, det är långt, men jag klarar ju halva sträckan utan att duka under så då borde det gå!

Det finns ju en del som säger "inte ska väl du..."

Då tänker jag: det ska jag visst! Så länge jag kan till och med!!

Sagt och gjort, anmälan till TCS Lidingöloppet gjordes och löpträningen drog igång. Jag är verkligen ingen antilop utan mer en sengångare, men vadå? Om jag inte klarar att springa så kan jag väl gå? Men i slutet av augusti så kunde jag inte ens det! Förmodligen hade jag ökat träningsdosen för snabbt och sprungit på för ojämnt underlag. Ja, det såg verkligen mörkt ut för jag haltade svårt och kunde inte stödja på vänster ben. Men ett besök på Reumatologen visade att det iallafall inte var något fel på varken höft eller bäcken. Och efter en träff med en jättehärlig fysioterapeut tändes hoppet igen. En irriterad slemsäck mellan några muskler i vänster skinka var den troliga diagnosen. Jag fick ett mycket försiktigt träningsprogram att följa och efter några veckor så kunde jag lufsa 2 km utan att det gjorde för ont. Jag måste erkänna att det var oerhört frustrerande att bara få jogga 200 m och gå 50 m när jag var så heltaggad att träna långpass och backintervaller! Men det var bara att gilla läget och föröka lita på Malins råd.

Veckan innan loppet kände jag inget alls. Underbart! Jag fick grönt ljus i alla ovan nämnda instanser att starta, och om jag fick ont: bryta om det behövdes.

Uppladdning inför Lidingöloppet ihop med barnbarnet Olle

Faktum är att under mina "aktiva" år så har jag inte tidigare haft någon överbelastning eller skada på grund av träning. Förmodligen för att jag alltid tränat lätt och långsamt. Däremot har jag ofta kört långa pass och blivit ganska uthållig.

Detta hade jag verkligen nytta av under TCS Lidingöloppet 30 km. Planen var att jogga väldigt långsamt och gå i alla uppförsbackar. Eftersom det finns reptider som hotar vid 15, 20 och 23 km så gällde det att ändå inte vara för långsam.

Vädret visade sig vara perfekt på dagen för loppet och min plan fungerade bra hela vägen. En väldigt fin naturupplevelse med varierande terräng, härliga människor utmed banan och glada funktionärer. På en kontroll ropade en tjej som sträckte mig en mugg vatten: "Bra kämpat Maj! Fortsätt så!" Jag blev alldeles glad i kroppen och frågade dumt: "Känner jag dej?" Då skrattade hon och sa "Jag känner alla". Först då insåg jag att förnamnet står med stora bokstäver på nummerlappen....

Det är fördelen med att inte ha för bråttom, att man kan ta in det som är runtomkring och passa på att njuta lite också.

Som vanligt så grät jag en skvätt när vi passerat mållinjen, jag och min trogne följeslagare och make. Att vi klarat alla loppen och att ha fått gjort det tillsammans kändes extra stort. Att jag inte heller kände av besvären jag haft innan loppet var underbart. Visst var kroppen trött, men det borde den ju få vara.

Nu undrar många i min omgivning vad jag har för nya mål med min träning.

Mitt mål har ju under hela den här tiden varit att kunna hålla mig så pass frisk och rörlig som går. Detta för att jag ska kunna leva ett så bra liv som möjligt med min sjukdom. Förra året, när jag var förkyld hela tiden och inte kunde träna alls, gav mig verkligen perspektiv på livet. Men med medicinbyte vid nyår och bra effekt av den nya sorten fick motivationen att återkomma. Visst är det mycket lättare att motivera sig till träning om det finns ett lopp inplanerat, men för mig är det en bonus om jag klarar loppet. Vinsten är att träningen blir av.

Jag önskar så att jag kunde inspirera någon att sätta upp ett aldrig så litet mål att träna inför. Att ägna sig åt vanlig "friskvård" är så mycket mer positivt än "sjukgymnastik".

Efter Lidingöloppet så har jag tagit tag i crawl-träningen igen. Den har legat nere helt under några år så det kanske får bli ett ny morot för mig. Just nu är jag överlycklig över att ha klarat att simma 25 m utan att behöva ta tag i kanten. Om någon månad kanske jag klarar 50 m?

Har du  en "omöjlig" dröm? Vad är det som hindrar dej? Är det dina eller andras negativa tankar om vad som är möjligt? Sätt upp realistiska delmål och ta en bit i taget. Till slut kan din dröm bli sann - det blev min!