De första veckorna på min MTB såg jag inte klok ut på benen. Jag ramlade VARJE cykeltur. Var det inte för att jag glömde att vrida loss mig från tramporna när jag behövde sätta ner en fot, så var det för att växlarna fastnade när jag i branta uppförsbackar växlade ner på lätta klingan, tappade fart och hann inte vrida loss mig. Pang, nytt blåmärke! Det är ju inga skador att snacka om men jag gillar inte att ramla. Med tiden har det blivit betydligt färre blåmärken.
Jag planerar min cykling bättre och vrider (oftast) ur fötterna i god tid när jag ser att det blir för svårt för att trampa och innan jag behöver stanna. Men jag har en bestånde rädsla för utförskörning i terräng med mycket rötter och steniga partier. Framför allt när det är blött ute. Jag vill inte ramla!
Jag berättade om min rädsla för min man (en van MTB-cyklist) som sken upp och sa ”då ska vi träna utförskörning”.
Läs hela Sandras inlägg "Blåmärken och backskräck" här >>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar