Gästbloggare Elisabet: Katt bland hermelinerna

Jag har nog aldrig riktigt förstått vem som är vad i det uttrycket, men onekligen är något av djuren i helt fel sällskap.

Ska vi prata i metaforer så är också ”att vara ute på djupt vatten” passande i sammanhanget.

Under senhösten, vintern och vårvintern har jag nog haft mitt livs näst värsta skov i kombination med upprepade virusinfektioner. Med sikte på Masters-SM så blev tiden mer och mer knapp. Jag fick hoppa över ett pass, två pass, simma ett, hoppa över tre, simma två, hoppa över två … så gick vecka efter vecka efter nyår. Blev sjukskriven på hel- och deltid i olika perioder – den ena längre än den andra. Ingen kondisträning, ingen styrketräning – de få dagar jag var någorlunda ok så jobbade jag och simmade bara teknikträning – lugnt och sansat.

Men så kom den, den där dagen jag vaknade och kände mig pigg på riktigt! Satsade lite extra på simningen och kände direkt att orken var körd i botten, likaså styrkan. Två veckor före tävlingen var jag så ok att jag kunde börja simma sprintar och maxningar igen. Men det var så dags då – fast skam den som ger sig.

Kan man inte träna så kan man nätshoppa, en FINA-godkänd baddräkt, i vattenavstötande kompressionsmaterial – inte helt lätt att komma i kan jag meddela.

Så var det dags, vi for till Eskilstuna, checkade in på hotellet och gick över till Munktellbadet, där tävlingen redan börjat med det långa distanserna. Det var där det började gå upp för mig att vi hade fått en coach av kaliber med oss. ”Alla” hälsade och kände igen honom. Vi fick våra ackrediteringar och så gick vi in i hallen för att titta. Vilket fantastiskt ställe! Hallen är ny och har en 50 m bana som går att dela av på mitten så det blir två 25 m bassänger. Läktare och gott om plats för publik. Så olika där jag tränar till vardags.

Det var så overkligt att se banderollen och vet att dagen efter skulle jag stå på startpallen under den.

Morgonen efter var det frukost, och så iväg till hallen. Vi skulle starta i 50 m som en av de första grenarna. Så vi var ombytta och klara för insim strax efter klockan åtta. Så nervös jag var, så nervös – jag började skaka. Satt där på läktaren och tittade på heaten före mig, så duktiga alla var!

Så blev det min tur, startpallen framför mig, avvakta signal att gå fram. Hela jag skakade, Jesper och Camilla försökte prata med mig, men jag såg bara att deras munnar rörde sig, hörde inte vad de sa.

Första signalen, fram till pallen, andra signalen, upp på pallen. Bakre foten upp på stödet, andas, fokus. ”På era platser”, böjer mig ner i startposition och så går starten. Jag känner att starten är bra, kickar och kommer upp till ytan och börjar simma. Känner att jag vill för mycket, armtagen blir för korta, men innan jag hinner korrigera ser jag strecket i botten. Förbereder mig för vändningen och den sitter! Jag skjuter ifrån och får ny fart, justerar armtagen och så sitter det! Det funkar och poff – så är den gula plattan för målgång där. Handen i och jag har simmat mitt första mästerskapslopp!

Hänger mig på linan och avvaktar att nästa heat startar, simmar fram till stegen och klättrar upp. 52.08 – jag är 20 sekunder efter vinnaren och fyra tiondelar sämre än mitt personbästa. Besviken över att känna att orken och styrkan inte fanns där, men nöjd med att jag känt vad som funkat och vad som jag inte satte. Jesper kvitterar mina egna observationer.

Camilla simmar sitt heat och gör det väldigt bra! Kul att se hur hon har lyckats utvecklas på den korta tiden! Vi går tillbaka till hotellet, checkar ut och går o äter lunch. Vid två-tiden är det dags för nästa insimning.

Den här gången skulle vi simma 100 m frisim. Jag skakar inte längre, är mer komfortabel i startproceduren. Starten går och jag kommer iväg. Åter sitter starten, första längden går bra, vändningen sitter, andra längden går lika bra, tredje vändningen sitter. Jag vår börja hoppas att det kommer att bli en bra tid. Då, halvvägs på tredje längden så slår det till, det är som att simma in i en vägg – jag tar tvärslut. Så långt räckte orken, jag kan inte kompensera med styrka heller. Sista vändningen sitter, jag får lite extra kraft av den men den dalar snabbt och det går långsammare och långsammare – det känns som om jag aldrig kommer fram till den gula målplattan där min handflata ska slå i och jag är klar. Men så är den där, jag är i mål!

Hänger på linan, nästa heat startar, jag tittar upp på resultattavlan medan jag kliver upp ur bassängen. Helt slut, tar flera minuter innan jag ens kan prata. Strax över två minuter. Får åter bekräftelse på det jag känt, att start, vändningar och tekniken sitter.

På vägen hem så infann sig en tomhet. Vad ska jag göra nu? Jag gillade verkligen tävlingsmomentet, jag gillade stämningen, jag träffade flera bekanta som jag inte hade räknat med. Det är en väldigt trevlig tävlings. Jag vill göra det igen!

Så nu ska jag börja om igen. Fick besked för några dagar sedan. Jag har blivit beviljad rehab i Spanien och åker i mitten av maj. Jag inser med tacksamhet att utan min träningsdisciplin under de senaste åren så hade jag varit i ett väldigt dåligt skick efter den här vintern. Nu ska jag se till att börja trappa upp träningen och hoppas att jag efter rehaben kan komma tillbaka till mina normala träningsrutiner.

Funkar det så ska jag ta mig en allvarlig funderare på det där med simningen 😊

Kan en reumatiker träna som eliten?

När jag frågade Elin om vad hon ville ha för tema på det här inlägget, så sa hon att det frågats efter beskrivningar om hur man elittränar som reumatiker. Först ryggade jag och tänkte att jag var fel person att beskriva det. Särskilt efter senaste veckornas snuvor och vinterkräksjuka. Så tänkte jag till, jag tränar rätt mycket och har ju ett specifikt mål. Masters-SM är en anmälningstävling, så jag är inte elit per definition. Och iförd mjukisbyxor, ylletröja och nysandes och frysandes så är känslan långt borta. Men jag har ett tydligt mål, jag har en struktur och jag ska ju faktiskt stå på en startpall i Masters-SM. Så här kommer en amatörs syn på saken om elittränande reumatiker – för visst kan vi!

Det första jag tänkte beröra är doping. Vi som reumatiker har ju av och till dopingklassade läkemedel. Vilket jag tyckte var skrämmande, hur vet jag vad jag får ta eller inte ta och hur gör jag om jag måste ta något som är dopingklassat? Alla turer runt den riktiga eliten har gjort att jag trott att det är en hel vetenskap. Men en snabb googling så var det glasklart! Det finns till och med en lista på Riksidrottsförbundet med tillåtna och förbjudna läkemedel och aktiva substanser, den sk röd/gröna listan.

För simmare upp till nationell nivå gäller i grova drag att om man blir uttagen för dopingkontroll och får positivt utslag så får man retroaktiv bevisbörda. Dvs jag måste fram med läkarintyg med förklaringar i efterhand. På internationell nivå måste man föranmäla vilka preparat man använder, doser, anledning och förtydligande om varför det inte går att använda utbytespreparat, sen får man ett tillstånd för att använda preparaten.

På masterssatsningen så har vår tränare trappat upp träningen för oss. Fokus är fortfarande på teknik, men han utmanar oss mer och mer på tiden. Vi får köra längder där vi blandar maxfart med lugnare tempo, vi får köra längder med alternerande fart samtidigt som han utmanar oss på att hålla tekniken. I början simmade vi knappa 1000 meter på en träning. I fredags simmade jag 1800 meter på knappa 52 minuter.

Min tränare var sjuk i fredags, så han skickade det här programmet.

Jag simmar ju min vanliga simning också. Där har vi snäppat upp träningen med. I onsdags fick vi simma bland annat max-hundringar i samtliga simsätt. Efter uppvärmningen fick vi simma max-serier. Ett exempel är att vi skulle simma så fort vi orkade i 100 meter, fick 20 sekunder paus, byta simsätt och göra om det. Vi fick simma med ett gummiband runt magen, som ett bungyrep ungefär, så långt vi orkade dra ut det. När vi stannade skulle vi simma på platsen så länge vi orkade hålla oss kvar. När vi väl var så trötta som vi bara kunde vara så fick vi dra på oss fenor och ta fram plattorna. Fem minuter benspark, började i maxtempo, se’n skrek tränare ”lugnt” så fick vi dra ner på farten en liten stund innan han skrek ”max” igen, totalt ojämna intervaller. Jag sov väldigt gott efter det.

Ett allt mer frekvent träningsredskap

För att klara simningen så behöver jag träna allmänt också. Det som är min vanliga funktionsträning. Det är mina två grundpass styrketräning och ett rörlighetspass. Alla passen lägger jag ut i en standardplanering, som jag sen justerar efter andra saker som jag vill göra.

Strukturen ger mig friheten att göra annat också, jag följer det inte slaviskt. Det finns ju saker som familj och kompisar, tjejmiddagar, mahjongkvällar, etc – träningen för själen som också behöver sitt. Planen är ett stort stöd, blir jag sjuk eller något oväntat händer så vet jag var jag var och var jag ska fortsätta.

Jag har en sak som inte funkar som jag vill och som jag planerar – det är mina långa lördagspass. Där är Luther lite för högljudd – jag tycker för mycket om att ha det städat och prydligt hemma – så jag prioriterar det … sen har inte energin räckt till träningen. Som många andra har jag skyllt på snuvorna, skovet och vinteräcklet – för att min egen disciplin inte räckt för att få det gjort. När det här går i tryck så har jag ju gjort ett offentligt åtagande – ingen återvändo efter det.

De kommande fyra veckornas preliminära träningsschema.

Handledsskydd vid simning

Läs Saras inlägg om att använda handledsskydd vid simning på hennes blogg "Att träna vid RA".

Bloggen och inlägget hittar du här >>

Gästbloggare Elisabet: Det flyter!

Ingen har väl undgått att simningen är mitt stora intresse och absolut roligaste träningen!

När jag skriver det här har jag precis kommit hem från ett jätteroligt och jättejobbigt pass. Jag simmar med Södertörns simsällskap och går på det som kallas för vuxensim i Vårby simhall. Vi tränar söndagar 19.30-20.15 och onsdagar 20-21.30.

En av mina favoritplatser!

Ikväll simmade vi tempoträning och alla simsätten. Det innebär att vi simmade olika set, varje set bestod av 25, 50 eller 100 meter och skulle simmas fyra gånger. De tre första gångerna i ett mellantempo, och den sista på max. Vi började med medley, vilket innebär att man simmar de fyra simsätten efter varandra. Först fjäril, sen rygg, bröst och avslutar med frisim (crawl). Sedan fortsatte vi med det olika simsätten var för sig. Vi fick simma mot vår egen tid också på varje simsätt. Passet var simningens variant på intervallträning.

Jag började simma i månadsskiftet februari-mars 2012. Då hade jag bestämt mig för att försöka göra en tjejklassiker och jag insåg att simma uppströms för Västerdalälven skulle kräva lite mer än det ”kajkande” jag höll på med. Att vara i vatten och att simma har jag alltid älskat, jag kommer inte ihåg att jag lärde mig simma. Däremot kommer jag ihåg när jag skulle ta mitt första simmärke. Det var på västkusten, i Kungshamn. Jag skulle simma 25 meter. Medan jag höll på så skulle simläraren gå och hämta märket. Precis lagom till att jag var framme kom han springandes ”vänd och simma tillbaka, vi har bara 50 metersmärken”. Sagt och gjort!

Rörlighetsträning för axlar, bröstrygg och höfter. Stabilitetsträning för bål och rumpa. 5-i-1, större utbyte än ett godisägg. 

Första simträningen var en mardröm! ”Alla” var duktigare än jag, ”alla” simmade fortare, ”alla” kunde crawla 25 meter utan att drabbas av andnöd eller kallsupar. Men, duktiga tränare och att det är roligt, det tar en långt.

Simningen funkar väldigt bra för mig. Den har bidragit mycket till att jag tränar allt annat som jag gör, jag behöver den träningen för att utvecklas i simningen. Simningen håller mina axlar, bröstrygg och höfter rörliga (ex vis min bröstkorg expanderade 0 cm när jag andades 2012, idag expanderar den över 4 cm).

Det är också en bra form att träna benstyrka, armstyrka och bålstabilitet med. Armstyrkan är ju lätt att både se och förstå. Men benstyrka och bålstabilitet? Jo – för att kunna få upp farten (i alla simsätten) så behöver man bålstabilitet. När man drar åt de musklerna så stärks de, särskilt eftersom man jobbar med böjning eller vridning samtidigt. Lyckas man hålla mage och rumpa spända så får man så god flytkraft som möjligt. Det i sin tur leder till att rörelseenergin går framåt i stället för att guppa upp och ner och så vips simmar man lite fortare. Benstyrkan kommer av att man inte bara kan flaxa med benen, det gäller att hålla en kontrollerad rörelse i dem också för att rikta kraften åt rätt håll.

Min absolut sämsta gren är bröstsim. Mycket för att jag har kämpat med bentekniken, den har liksom inte infunnit sig. Jag har känt att jag gör fel, men inte förstått varför eller hur jag skulle kunna ändra det. Ända tills strax innan sommaren – då en av våra tränare förklarade att det är samma rörelse som när man tränar höftrörlighet. Den övningen när man står på golvet, håller i sig i en stol eller ribbstol, lyfter benet så knä och höft böjs i ungefär rät vinkel. Då för man knät utåt. Där viker man så ut benet igen och drar in. Hur många har inte stått och gjort den rörelsen som uppvärmning? Det tog mig över fyra år att förstå hur jag skulle göra …

Efter min första Vansbro Tjejsim var jag såld på öppet vattensimning. Det allra roligaste jag simmat är Forsbackarännet, det är ett evenemang, ingen tävling. Man simmar från Forsbacka till Gävle, utför Gavleån i 21 km. I år tog det 14 timmar och trekvart. Förra året var vattenståndet högre och vi kunde flyta med mer och då tog lite drygt 12 timmar.

Skitig och glad efter 14 timmar och trekvart i Gavleån.

Passar simning en reumatiker? Jag skulle absolut rekommendera att prova om man tycker om att vara i vatten. Alla simsätt går att justera för onda knän, onda höfter och ond rygg – så länge man inte siktar på att tävla då måste man tyvärr simma rätt. Och det finns hjälpmedel! Klarar man att lyfta armarna rakt upp utan att det gör för ont så kan man ta hjälp av en platta. Det är ett flythjälpmedel som man håller utsträckt framför sig och så arbetar man bara med benen.

Stilstudie i hur man misslyckas med en vändning.

Och lite utrustning man kan ha nytta av om man vill simträna, fenor, platta och dolme.

Har man svårt att sträcka armarna så kan man ligga på rygg och ”krama” plattan över magen och därifrån jobba med benen. Har man problem med stel nacke kan frisim bli svårt eftersom man måste andas åt sidan. Men å andra sidan så skulle många av mina bekanta med Bechterew (ankyloserande spondylit, AS) klara fjäril galant! Där ska man nämligen inte böja nacken för mycket bakåt, då får man kallsupar utan dess like, utan där ska nacken vara neutral även när man andas (man tittar nästan ner mot botten fast man är ovanför ytan).

Är benen inte i sin bästa form kan man sätta en dolme mellan knäna eller låren och jobba med armtekniken. En dolme är också ett flythjälpmedel som lyfter benen och stöttar bålen. Vill man jobba med benstyrka och flås kan man använda fenor. De hjälper också till att kompensera för dålig bålstabilitet.

Så – tycker du det verkar kul och har en bra dag, våga prova!