Gästbloggare Elisabet: Orientering

Här går jag och leder cykeln – undrar om jag någonsin kommer att cykla utför

Så, då har jag kommit ut i skogen! På cykel! Men jag fegar än så länge, jag kör i löpar-/mountainbike spåren i Brantbrink. Första gången vet jag inte hur många gånger jag sa eller tänkte ”Åh jä….!!” Antalet fula ord är fortfarande oroväckande hög, men börjar sjunka.

Det känns lite som när jag var liten och cyklade och körde moppe i gruset på gården hos farmor och farfar. Fast på den tiden var jag totalt oförvägen och sladdade och svängde och stod i. Nu var det mer en sugande känsla i magen, nästan skräckblandad förtjusning – lite berg- och dalbana.

Jag registrerade förra veckans försök i Runkeeper – och när jag visade det för en kompis fick jag kommentaren ”men du vet väl att Vasan är flackare”. Hum … jag ska nog studera höjdkurvan lite?

Första gången så körde jag lite på måfå, mellan orienteringstavlorna. När jag var vid tavla 12 så stod jag och funderade lite över åt vilket håll jag skulle för att komma hemåt. Precis när jag bestämt mig rasslade det till i skogen och ut kom en orienterare. Han stannar, tittar på mig och ser väl att jag är lite villrådig. ”Vart ska du? Till Brantbrink?” Jo, det var ju tanken. ”Men då ska du däråt” och pekar precis 90 grader om från vart jag tänkte mig. ”Tavlan står lite snett, du kommer ingen vart åt det hållet.”. Räddad av en orienterare, på snitslad bana.

Svårt att ta en rättvisande bild, men här är backen.

Jag cyklar alltid ut från Brantbrink på 5 km spåret. Dels för att där brukar jag springa och kan banan, dels för att den är så otroligt vacker! MEN … den är ”lite lätt” kuperad. Det finns en backe som jag fortfarande går och leder cykeln utför. Den är inte lång, men den är brant! Och slutar i ett färist in i en kohage. Jag undrar om jag någonsin kommer att cykla utför den. Det är en hel del teknik kvar för mig att komma på. Jag vinglar när jag bromsar, jag sladdar, jag får spinn i lösgrus, jag har svårt att bedöma vilken växel jag ska köra på.

Det jag har lyckats med, mycket tack vare att jag pendlar till jobbet av o till, är att slutföra de 300 km som en känd matvarukedja har skickat ut en utmaning på. Så just nu är jag nöjd med min cykling den här säsongen. Bara jag får snurr på tekniken …

Däremot har jag stött på en utmaning, som jag ska berätta om i nästa inlägg. Jag ska till sjukgymnasten idag och läkaren på fredag, efter det vet jag mer och kommer att berätta. Någon skulle kalla det ett bakslag. Själv bestämde jag mig för att deppa i onsdags och sedan har jag ägnat några dagar åt att orientera mig själv igen. 

Jag tror jag har en plan!