En av träningsbloggens läsare önskade sig inför 2017 att få läsa om elitidrottare som lever med reumatisk sjukdom. Därför bjuder vi på ett tidigare inlägg från 2015 där skidåkaren Sofia Bleckur delar med sig av sina tankar runt elitidrott och reumatisk sjukdom. Håll till gogo!
Sofia Bleckur har stått på ett par längdskidor så länge hon kan minnas. Uppvuxen i närheten av Rättvik var steget till att gå skidgymnasiet i Mora inte särskilt stort. Reumatikerförbundets träningsblogg träffar den nu 31 år fyllda Sofia Bleckur under Reumadagarna i Tylösand där hon är en av gästtalarna under det parallella programmet. Jag blev inbjuden av fysioterapeuternas sektion för reumatologi men visste inte om jag skulle ha möjlighet att komma säger Sofia. När jag fick inbjudan hade jag ännu inte bestämt mig för om jag skulle fortsätta min skidsatsning eller inte, men jag har nu beslutat mig för att ta en paus i skidåkandet på elitnivå.
Sofia Bleckur har stått på ett par längdskidor så länge hon kan minnas. Uppvuxen i närheten av Rättvik var steget till att gå skidgymnasiet i Mora inte särskilt stort. Reumatikerförbundets träningsblogg träffar den nu 31 år fyllda Sofia Bleckur under Reumadagarna i Tylösand där hon är en av gästtalarna under det parallella programmet. Jag blev inbjuden av fysioterapeuternas sektion för reumatologi men visste inte om jag skulle ha möjlighet att komma säger Sofia. När jag fick inbjudan hade jag ännu inte bestämt mig för om jag skulle fortsätta min skidsatsning eller inte, men jag har nu beslutat mig för att ta en paus i skidåkandet på elitnivå.
Sofia Bleckur kom med i A-laget (längdskidlandslaget) för cirka tre år sedan och det var också då som avgrunden öppnade sig. Jag hade nått mitt mål att komma med i landslaget berättar Sofia, det var då smärtan i ryggen började.
Vad trodde du orsaken var?
- Överbelastning och överträning, men smärtan gav inte med sig och nätterna var ett rent elände med toksmärta i bröstryggen. Det enda som hjälpte var att gå upp och röra sig. Jag fick liksom ingen logik i smärtan men jag kände tidigt att jag mådde bättre när jag var igång och tränade än om jag lät bli.
 |
| Sofia Bleckur nådde världstoppen trots ankyloserande spondylit (AS) |
Vad trodde du orsaken var?
- Överbelastning och överträning, men smärtan gav inte med sig och nätterna var ett rent elände med toksmärta i bröstryggen. Det enda som hjälpte var att gå upp och röra sig. Jag fick liksom ingen logik i smärtan men jag kände tidigt att jag mådde bättre när jag var igång och tränade än om jag lät bli.
Vad hände sedan?
- Jag tog hjälp av landslagets fysioterapeuter som uppmuntrade mig att söka läkarhjälp. Jag träffade någon sorts ryggdoktor som sa åt mig att kort och gott sluta träna. Enligt den läkaren fick jag inte göra någon som gjorde ont och intervallträning var utesluten. Jag förstod ingenting, jag fick ju mindre ont när jag rörde på mig. Det här beskedet var som att dra undan mattan under fötterna på mig, hela min tillvaro rasade då. Smärtan skrämde mig och ju räddare jag blev ju mindre vågade jag träna.
- Jag tog hjälp av landslagets fysioterapeuter som uppmuntrade mig att söka läkarhjälp. Jag träffade någon sorts ryggdoktor som sa åt mig att kort och gott sluta träna. Enligt den läkaren fick jag inte göra någon som gjorde ont och intervallträning var utesluten. Jag förstod ingenting, jag fick ju mindre ont när jag rörde på mig. Det här beskedet var som att dra undan mattan under fötterna på mig, hela min tillvaro rasade då. Smärtan skrämde mig och ju räddare jag blev ju mindre vågade jag träna.
Slutade du helt med träningen då?
- Jag klarade inte av att vara med på de vanliga landslagslägren men jag slutade inte helt att träna. Jag kände liksom instinktivt att det var något som inte stämde, så jag var lite "olydig". Vi riggade min cykel utomhus på en trainer men jag kunde inte luta mig fram och hålla i styret på grund av smärtan i ryggen, så jag ställde en stol på var sida så jag kunde få stöd av ryggstöden. På det här sättet fick jag träna ute vilket jag älskar och också få möjlighet att pumpa på rejält med benmusklerna.
- Jag klarade inte av att vara med på de vanliga landslagslägren men jag slutade inte helt att träna. Jag kände liksom instinktivt att det var något som inte stämde, så jag var lite "olydig". Vi riggade min cykel utomhus på en trainer men jag kunde inte luta mig fram och hålla i styret på grund av smärtan i ryggen, så jag ställde en stol på var sida så jag kunde få stöd av ryggstöden. På det här sättet fick jag träna ute vilket jag älskar och också få möjlighet att pumpa på rejält med benmusklerna.
Hade du fått någon regelrätt diagnos vid den här tidpunkten?
- Både ja och nej, jag väntade på svar på magnetkamera undersökning och hade ännu inte fått träffa någon reumatolog. Vändningen kom i september när jag fick tid hos reumatologen i Östersund där jag både fick träffa läkare och sjukgymnast. Man kunde nu tydligt konstatera att jag fått ankyloserande spondylit (AS, inflammatorisk ryggsjukdom) och tämligen omgående blev jag insatt på biologiskt läkemedel. Men framför allt fick jag här besked att jag var fri att träna så mycket jag ville och kroppen orkade. Inga pekpinnar, fri att röra mig som jag ville. Ja uppmuntrad att träna!
Hur upplevde du det här beskedet?
- Framför allt som en stor lättnad, plötsligen kunde jag börja hantera min situation på ett helt annat sätt då jag förstod att smärtan inte var farlig. Även om jag fick min diagnos oerhört mycket snabbare än de flesta med AS, för mig tog det ungefär 6 månader så var oron ändå det jobbigaste inte minst i förhållande till mitt yrke som ju faktiskt byggde på att kunna träna minst 20 timmar i veckan. Kroppen var mitt arbetsredskap.
- Både ja och nej, jag väntade på svar på magnetkamera undersökning och hade ännu inte fått träffa någon reumatolog. Vändningen kom i september när jag fick tid hos reumatologen i Östersund där jag både fick träffa läkare och sjukgymnast. Man kunde nu tydligt konstatera att jag fått ankyloserande spondylit (AS, inflammatorisk ryggsjukdom) och tämligen omgående blev jag insatt på biologiskt läkemedel. Men framför allt fick jag här besked att jag var fri att träna så mycket jag ville och kroppen orkade. Inga pekpinnar, fri att röra mig som jag ville. Ja uppmuntrad att träna!
 |
| Sofia Bleckur beskriver sitt veckoupplägg för träning |
Hur upplevde du det här beskedet?
- Framför allt som en stor lättnad, plötsligen kunde jag börja hantera min situation på ett helt annat sätt då jag förstod att smärtan inte var farlig. Även om jag fick min diagnos oerhört mycket snabbare än de flesta med AS, för mig tog det ungefär 6 månader så var oron ändå det jobbigaste inte minst i förhållande till mitt yrke som ju faktiskt byggde på att kunna träna minst 20 timmar i veckan. Kroppen var mitt arbetsredskap.
Och kroppen höll, 2015 tog du VM-silver i Falun!
Sofia ler och svarar lite blygt - Ja det var en fantastisk säsong, som att leva mitt i sin dröm omgiven av ett kanonlag både i och utanför spåren. Att kunna prestera och ta medalj på hemmaplan var stort!
Hur ser ditt liv ut idag utan skidåkningen?
- Jag arbetar som sjuksköterska på en ortopedavdelning och trivs just nu mycket bra som "motionär". Jag tränar fortfarande mycket ihop med mina gamla landslagskompisar hemma i Östersund.
Sofia ler och svarar lite blygt - Ja det var en fantastisk säsong, som att leva mitt i sin dröm omgiven av ett kanonlag både i och utanför spåren. Att kunna prestera och ta medalj på hemmaplan var stort!
 |
| Sofia Bleckur visar bilder från VM i Falun |
Hur ser ditt liv ut idag utan skidåkningen?
- Jag arbetar som sjuksköterska på en ortopedavdelning och trivs just nu mycket bra som "motionär". Jag tränar fortfarande mycket ihop med mina gamla landslagskompisar hemma i Östersund.
Här ska tilläggas att Sofia Bleckur idag "motionerar" i runda slängar 10 timmar i veckan och övar sig i att tycka att en löprunda på cirka en timme är en helt ok träningsdos för en dag.
Hur tänker du runt framtiden?
- Jag ser mig inte som sjuk varken idag eller i morgon. Jag tänker inte på min AS, den hindrar mig faktiskt inte alls. Om 20 år jobbar jag med förebyggande hälsovård och vem vet kanske kommer jag tillbaka i längdspåren och gör en långloppssatsning så småningom.
- Jag ser mig inte som sjuk varken idag eller i morgon. Jag tänker inte på min AS, den hindrar mig faktiskt inte alls. Om 20 år jobbar jag med förebyggande hälsovård och vem vet kanske kommer jag tillbaka i längdspåren och gör en långloppssatsning så småningom.
 |
| Sofia Bleckur föreläste på Reumadagarna i Tylösand |
Reumatikerförbundets träningsblogg önskar Sofia Bleckur stort lycka till med livet utanför skidspåren och tackar för att hon så personligt och frikostigt ville dela med sig av sin historia. Ett föredöme att se upp till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar