Så, då var det dags för del tre av fyra i min klassiker –
Lidingöloppet.
Som jag skrivit tidigare så är inte löpning min gren, jag
kan inte springa – lufsa inga problem, till och med jogga kan jag, men springa
– nix! Såvida det inte är 24 meter eller kortare. För två år sen tog jag mig
runt Lidingöloppet. Elisabeth, min vapendragare i klassikern, såg till att jag
kom i mål då.
Det tog 5 timmar och trekvart (ungefär). Så mitt mål i år var att
matcha den tiden.
Så händer det som inte ska hända, jag fick feber! Och låg
måndag-onsdag i veckan före Lidingö. Suck!
 |
| Packning för 5-6 timmar ute på Lidingö |
På lördag morgon vaknar jag, känner mig ok, packar och ger
mig av. Möter upp Elisabeth ute på Lidingö, hämtar nummerlapp, lämnar in väskor
och ger oss av mot starten. Nervöst! Men ändå en känsla av att jag faktiskt ska
fixa det. Jag kommer att få kämpa! Det vet jag. Så jag har gjort upp
en race-plan med tre olika scenarier. På väg till starten pratar jag och
Elisabeth om vad som är smartast för mig - jogga långsamt eller köra på att
gå/springa (nåja jogga) och i så fall med vilka intervaller. Till slut ställer
jag in klockan på två-minuters intervaller, det får bli min grund och sedan får
jag öka om det känns ok.
 |
| Min "race plan". Syrran tycker att jag har lite OCD-drag, förstår inte vad hon menar med det... |
Så ger sig Elisabeth av! Hon är inte helt nöjd med sin egen
uppladdning, men hon är så grymt duktig på att springa. Jag vet redan då att
hon kommer att vara i mål när jag befinner mig någonstans runt 15-20 km. Det blir min tur, in i fållan, uppvärmning och iväg. Jag
hade bestämt mig för att första 10 km skulle gå hyfsat långsamt, jag skulle
spara energi. Så går starten. Jag ger mig iväg – vet att jag ofta dras med i
tempot första kilometern så jag fokuserar på att hålla mitt tempo! Det får inte
går fortare än 9 min per kilometer. Och det funkar! Helt plötsligt är jag vid i
Ekholmsnäs på första kontrollen, känner mig fräsch, dricker och ut igen. Nu ska
jag bara göra om samma sak fem gånger till och jag är i mål!
Lyckas hålla tempo någonstans mellan min önskade tid och
förväntade tid och kommer in på kontrollen på Hustegaholm i god form, 9,5 km
klara! Yes! Känner mig stark, dricker och så ut igen. Håller tempot enligt
plan, ligger mellan förväntad och önsketid.
Då börjar det, där när jag precis ser 18 km flaggan, jag har
tagit mig 12 km. Foten! Samma som spökade på Midnattsloppet. Korvkänslan längs
med hela foten kommer så fort det lutar minsta lilla uppför. Jag måste
koncentrera mig på att få med mig foten och det gör ont. Bestämmer mig för att
det är dags för alvedon på 15 km. Utför och på platten lyckas jag hålla tempo
så jag försöker att öka lite för att kompensera för uppförsbackarna. Vill inte
ta för mycket av mina små marginaler.
13 km, då går det inte längre. ”Korven” känns som att jag
har en hotdog i skon, från tårna och längs hela utsidan av foten ända bak till
hälen. Foten börjar vingla och jag håller mot med höfterna och knäna. Värken
blir värre, jag får känning i höften av att jag inte är stabil i foten. I varje
uppförsbacke känns det som att jag bara vill gråta, jag snörvlar för det gör så
ont. Sedan lutar det utför och när foten vinklar ner släpper det onda, medan
svullnaden är kvar. Lyckas hålla tempo utför, tappar lite på platten och
förlorar stort uppför.
 |
| Det är ovärderligt med kloka personer runt sig! |
Strax efter 13 km känner jag att det inte kommer att gå. Det
är en minimal liten knix uppför och jag tittar på klockan, 24 min per km just
då, jag är nere på nästan 11 min/km i snitt – allt förlorat mellan 12 och 13
km. Alvedonbeslutet kom för sent! Jag har inte kraften att sätta emot för att
ta mig upp för backarna. Inte för att jag inte orkar, utan för att det gör så
*plats för alla fula ord som finns* ont!
I en av Lidingöloppets minsta backar ger jag så upp. Febern
tog nog den kraft jag hade behövt för att övertala mig själv att bita ihop. Jag
bestämmer mig för att bryta och slutar att kämpa, nu ska jag bara fram till
nästa kontroll. Det blir en promenad i ett väldigt makligt tempo.
Varje steg
gör ont, jag stannar och lutar mig mot ett träd då och då. Det tar mig över en
halvtimme att gå de sista knappa 1,5 km fram till Fågelöudde och snöret som
vajar så fint där. Jag kommer tre minuter för sent eftersom jag gav upp. Min nummerlapp makuleras och jag plockas in i Röda
Kors-tältet. Upp på en brits och de tar av mig skon. Det är knappt att jag
låter dem röra foten, men eftersom jag tror att det är muskulärt så ber jag
ändå om att de ska försöka massera, jag har ingen lust att gå på foten.
Det har väntat en funktionär, medan jag fått vila och fått
massage, som har som uppgift att köra de som bryter till mål. Kommer ner till
bilen som det sitter två personer i. Vi börjar prata om vad som gick fel för
oss. De visste bägge innan start att det skulle bryta ”men varför inte prova”.
Vi blir till slut fem personer i bilen som får skjuts till målet.
Fem olika nivåer av besvikelse, men vi konstaterar också att
vi inte haft de bästa förutsättningarna, någon av oss. Två stycken berättar att
de har artros och frågar oss andra om vi är ok. När jag berättar att jag är
reumatiker så blir det tyst i ett par sekunder, tills en tjej säger ”va, får du
springa”.
Det skrattet när jag svarar ”ja då, jag är ju en frisk
reumatiker” – det var obetalbart där och då.
När jag sitter där i bilen på väg till målet så ringer
Elisabeth, hon har sprungit i mål! På en tid som är bättre än hon trodde! Helt
fantastiskt! Nu har hon bara skidorna kvar! Se’n är hennes klassiker klar.
Jag gick och grämde mig i flera dagar över mitt beslut –
hade jag kunnat kämpa mer, bita ihop mer och vad hade hänt i så fall? Nej,
beslutet var rätt där och då även om jag inte är glad åt det så här efteråt.
Hur jag ska göra nu? Börja om? Vet inte! Jag har fram till 1
november på mig att bestämma mig.
Foten? Problemen kommer från ryggen, exakt vad som är fel är
oklart. Jag svarar bra på traktionsbehandling och det blev lite bättre av att
jag får ta min Humira tätare sen två veckor tillbaka. Så där någonstans mellan
gammalt diskbråck och pågående inflammation ligger nog svaret.
 |
| Mot nya äventyr! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar