Gästbloggare Ingrid

Hej

Jag har fått den stora äran att gästa Elins blogg och det känns mycket spännande. Undrar faktiskt allvarligt vem som kan vara intresserad av det jag har att berätta. Men, men nu är jag igång i alla fall.

Vem är jag då?? Jag heter Ingrid, arbetar tillsammans med Elin på Reumatikerförbundets kansli. Här har jag arbetat i över 10 år. Före det jobbade jag som sjuksköterska på olika vårdavdelningar, allt ifrån plastikkirurgi till njurmedicin. Fantastiskt roligt och spännande.

Varför är jag inbjuden hit? Ja det kan man undra, haha. Jag fick RA när jag precis fyllt 24 år, var nyinflyttad till Umeå och hade nyligen träffat mannen som sedermera skulle bli min make. Nu är jag över 50 år, har fortfarande RA och är fortfarande gift med samme man. Dock har familjen utökats med två sedan ett tag utflugna barn och i dagsläget två hundar, en tokig terrier och en fläckig vorsteh.

När jag blev sjuk för si så där 30 år sedan var det inte tal om annat än att spara lederna och endast ta ut rörlighet. För tung och mycken belastning var inte ok. Nu sjungs det en helt annan visa. Personligen tror jag att, tack vare att jag vägrade inse att jag var sjuk så brydde jag mig inte om det där med att ”spara” och det har nog gjort att jag idag fortfarande är ganska rörlig (min högst egensinniga tolkning). Detta trots att både fötter och händer är svårt angripna av felställningar.

Den första sjukdomstiden på reumatologikliniken i Umeå blev det förutom en massa mediciner även värme runt vissa leder och kyla runt andra och så mjuk rörlighetsträning i bassängen. En högst konstig känsla när delar av kroppen är iskylda samtidigt som andra delar värms upp.

Inte förrän jag flyttade till Dalarna och hamnade på reumatologen i Falun hörde jag en annan visa. Där var det inte tal om att vila sig i form, tvärtom, där var det på motionscykeln direkt och sedan har det bara fortsatt.

Med stöd och hjälp är det inte svårt att träna men när man är själv och skall hålla i den livsviktiga träningen då är det baske mig inte så enkelt. Visst, jag vet att det är viktigt för mig men tyvärr är det inte nog med att bara veta. Man, eller i detta fall jag, behöver både morötter och piskor för att hålla i träningen. Jag har blivit anmodad att under denna ”gästbloggtid” berätta lite om hur jag får till det här med träning i vardagen och hur jag gör för att fortsätta träna när jag inte är omgiven av stöttande sjukgymnaster.

Alltså på återhörande



Ingrid till häst. Detta går om hästen är snäll och man har bra handskar som gör att inte remmarna glider samt är lite modig, haha. I alla fall riktigt roligt sätt att träna.