Aktivitetsnivån har varit ganska låg i helgen beroende på att jag blir sämre i några dagar efter att jag har fått min medicin. Det känns en aning märkligt och paradoxalt att ens läkemedel har den effekten.
I dag har det dock vänt så jag räknar med att det blir ett besök på det lokala gymmet i eftermiddag, det ska bli skönt.
Som jag tidigare skrev så blev jag sjuk när jag var 21 år, till skillnad ifrån många av dagens ungdomar, så hade jag aldrig tränat i någon organiserad form, i något lag eller någon speciell idrott. Jag deltog i skolgymnastiken, gick till och från bussen, cyklade på sommaren etc. När jag slutade skolan började jag ”jogga” i elljusspåret för det skulle ju var så bra och nyttigt men såååå tråkigt.
Man brukar prata om att det, förutom alla nackdelar det kan innebära, kan finnas ”positiva” effekter och aspekter med att ha en kronisk sjukdom, positiva sjukdomsvinster. Att bokstavligen få lägga ”joggingskorna” på hatthyllan var en stor sjukdomsvinst för mig! Nu var jag ju sjuk så jag varken kunde eller skulle träna mer.
I viss mån var det också rätt att jag inte skulle träna mer, för inställningen till fysisk träning vid ledgångsreumatism såg helt annorlunda ut för snart trettio år sedan mot vad den gör idag.
Då skulle man vara väldigt försiktig och endast träna med kroppen som motstånd, ligga hemma på sängen och göra, i mina ögon, tråkiga och meningslösa, övningar som jag inte tyckte eller trodde gjorde varken till eller ifrån. Vattengymnastik var bra men absolut inte om vattentemperaturen underskred 32 grader. Att träna i 29 gradigt vatten var nästintill skadligt och inte att rekommendera.
Det var inte förrän det året jag skulle fylla fyrtio som jag kom igång med och såg tjusningen med att träna. Under första halvan det året gick jag igenom två, fruktansvärt jobbiga, knätransplantationer. Mitt mål efter dem var att jag skulle stå på bordet och dansa på min fyrtioårsfest i september, jag gjorde det också.
En annan sak som motiverade mig var att jag, genom min arbetsgivare, fick möjlighet att delta i ett viktminskningsprogram genom Viktväktarna. Åren innan knäoperationerna hade min fysiska aktivitet av naturliga skäl legat nära noll och jag hade gått upp ganska mycket i vikt. Vid invägningen konstaterades att jag behövde gå ner ca 13 kilo.
Till saken hörde också att jag hade läst och hört mycket om en växande trend, nämligen stavgång, det lät lite mer utmanande och tuffare än att ”bara” gå promenader. Det kändes som en bra kompromiss för mig som inte längre fick eller kunde springa. Lite töntigt var det att gå raskt med stavar, värst var det på vintern när de man mötte sa att man hade glömt något, skidorna! Det var inte särskilt svårt att sätta sig över och bortse ifrån ”töntstämpeln”. Jag var sporrad av att ha två ”friska” knän och visste att en promenad med stavar ökade min förbränning med 20-30%, super!
Jag kompletterade stavgång med styrketräning på gym ca två dagar i veckan. Det tillsammans med rätt mat ledde till att jag gick ner i vikt men också att jag blev piggare och gladare.
Jag blev mer medveten om min kropp och vad den behöver för att må bra, idag ser jag det som att jag tar ansvar för min framtida hälsa och liv. Det är det som driver och motiverar mig att fortsätta träna. En del tränar för att åka kortvasan, gå/springa vårruset eller tjejmilen men jag tränar för att må bra och för att fortsätta kunna ha storlek 38!
I mitt tidigare inlägg skrev jag att den senaste tiden har varit lite av en prövning men att jag ser ljust på framtiden. Jag har kunnat ta upp stavgången om än korta promenader på ca en kilometer, jag rehab-tränar på Danderyds sjukhus och har i dag, för första gången på länge varit på gym.
Nästa inlägg kommer bl a handla om vad Reuma Dream Team är för något. Låter det intressant och väcker din nyfikenhet kan du läsa mer om det på onsdag.
Allt gott!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar