Tennisproffs och reumatiker?

Önskepaket på 6-årsdagen

-Mamma, jag lägger av när jag spelat ihop min första miljon för det verkar så jobbigt att bli kändis.

Jag är sådär 8-9 år gammal och kommer inramlande till mamma i köket efter en av mina otaliga timmar ute vid mopedgaraget där jag slår tennisboll efter tennisboll mot uthusväggen. Eller snarare slår en boll eller två för att sedan ägna minst lika mycket tid åt att leta förrymda bollar i nässlorna, stuprännan (tack syrran för alla hjälteinsatser på stegen), under grunden och i hästhagen. Målet var klart, jag skulle bli tennisproffs. Björn Borg var den stora idolen och jag hade allt som krävdes, racket, bollar, pannband och vattenflaska.

Jag var helt övertygad om att det var ett fullt realistiskt mål och att det bara hängde på hur mycket jag tränade och förstås vilket pannband jag hade J. Att jag sedan haft min ledgångsreumatism i sådär 4 år redan, fått flera ledinjektioner än jag kunde räkna, blivit opererad i ena handen och tog all den medicin som man för tiden kunde uppbringa, bekymrade mig inte alls. Det som oroade mig och ofta gav dåligt samvete var alla pekpinar från läkare och sjukgymnaster som sa att jag inte fick ”överanstränga” mig och skulle ta det lugnt. Har ni någonsin träffat ett tennisproffs som vilat sig i form, nej inte jag heller. Så i min lilla åttaåriga hjärna försökte jag balansera längtan och glädjen i att spela tennis med 80-talets behandlingsrön på träningsplanet som mest bestod i ”vila, värme och vänlighet”.

Tack och lov lät mina föräldrar mig hållas. De stack varken hål på min dröm eller eldade upp mitt tennisracket. Dessutom fick jag så småningom en sjukgymnast som körde sitt eget race med filosofin att med ortoser (stödbandage) skapa så bra förutsättningar för rörelse och aktivitet som möjligt (snacka om att vara före sin tid).

Ja, nu är det ju så att yrkesinriktningen kan svänga något över tid och jag bidde ju uppenbarligen inte tennisproffs utan sjukgymnast i stället. Egentligen en marginell skillnad, jag kan ju använda pannbandet och vattenflaskan när jag leder grupper till exempel, men det är klart lönenivån skiljer sig kanske något J

Men den stora frågan återstår, kan man bli tennisproffs när man har en reumatisk sjukdom?
Mitt svar är ja! I själ och hjärta kan man det så länge ingen sticker hål på ens dröm eller tar rörelseglädjen ifrån en. Längt inne i mig bor en liten åttaåring som fortfarande har ”proffsdrömmen” kvar. För denna vår stavas drömmen ”Blodomloppet”