Ny gästbloggare: Sophia Stenberg |
Nu är
äntligen dagen här när jag ska göra mitt första inlägg som gästbloggare. Är så
glad och exalterad över att få dela min resa med er. Tänkte börja med att
presentera mig och vad jag vill göra.
Sophia
Stenberg heter jag och är 32 år. Bor i Piteå med min man, två barn och vår
hund. Är inflyttad från Skellefteå och som nästan alla andra från den staden är
jag ett stort Skellefteå AIK fan. Flytten skedde år 2006 och orsaken var att
jag hade träffat världens underbaraste kille och vi bestämde oss för att flytta
ihop. Började följa med honom på gymmet och det var då mitt intresse för
träning började. Höll igång några gånger i veckan, från och till, fram till
2010. Blev då gravid och födde vårt första barn. 18 månader senare föddes vår
dotter och träningen hamnade lite i skymundan.
Efter hennes födsel så började
min rygg att värka, det strålade ner i benen och jag blev rädd för vad det
kunde vara. Efter många turer till olika doktorer så fick jag tillslut veta
orsaken. Jag hade fått reumatism, spondartrit. En tanke som dök upp när
beskedet fått sjunka in var hur jag skulle kunna börja träna igen. Med tanke på
hur ont jag hade så trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Ingen träning
kombinerat med onyttig mat, mycket godis och mesta tiden spenderad i soffan
resulterade i många extra kilon. Självförtroendet sjönk och tankarna på träning
försvann helt. Hade dåligt samvete över hur långt ner jag hade sjunkit, men
orken att ta tag i mitt liv fanns inte.
Vändningen
började 2015, när jag var längst ner på botten. Efter samtal med psykolog och
inte minst med min man, så visste jag att jag måste hitta energin igen och ta
tag i mig själv. Alla i familjen påverkades av mitt försämrade humör, det var
när jag insåg detta som jag verkligen kunde ge mitt allt. Ett stort steg blev
att börja om med träningen. Ville såklart göra alla övningar och lyfta samma
vikter som innan jag blev sjuk.
Det tankesättet var inte alls bra och det
tänkte jag gå in närmare på i ett annat inlägg. Men jag hittade en specialcykel
som jag kunde trampa på utan att mina leder blev påfrestande och med tiden så
kunde jag lägga till flera övningar och tillslut även vara inne i
styrketräningsrummet igen. Den glädje jag kände över att kunna träna ordentligt
igen är obeskrivlig.
När jag
kände att jag var stabil psykiskt och fått livet att flyta på igen så kände jag
mer och mer att jag ville inspirera och förhoppningsvis hjälpa andra som är i
samma situation. Vet att många av oss har det tufft, speciellt dom första åren med
diagnos och ett liv som förändras. Jag hade såhär i efterhand nog haft stor
nytta av att hitta en blogg eller liknande som kunde inspirera mig så nu hoppas
jag att detta kan hjälpa någon.
Nyårslöftet inför 2016 var att eftersträva
följande mål som skall uppnås inom en snar framtid…
… gå ner 20
kilo
… vara
bekväm i bikini
…
fjällvandra
… tälta med
familjen vid Trollsjön, Abisko
Det
slutgiltiga målet är att bestiga Kebnekaise. För bara ett år sedan fanns det
inte på kartan att jag skulle sätta upp några mål, men nu känns allt detta som något
jag kan klara av med både psykisk och fysisk träning.
Det känns
nästan som att allt är möjligt, bara man har rätt inställning.
Ta hand om
er tills nästa gång, kram Sophia
Grattis, you go girl :)
SvaraRadera//Annica i Boden
Ska bli kul at följa dej!! Bloggen kommer säkert att vara en bra morot för dej själv också....Lycka till!
SvaraRaderaVad roligt! Ser fram mot att få läsa mer från dig!
SvaraRaderaTack så mycket för era kommentarer. Så kul att ni vill läsa mera :)
SvaraRadera