Oj vilken bra vecka det varit! Kvicksilvret har stadigt legat på minus, träningsplaneringen har funkat fint och kroppen har samarbetet. Fyra skidpass har det hunnit bli med blandat upplägg.
Pass 1: 3.5 km ihop med en god vän. Vi lyckades hamna mitt i lokala orgienteringsklubbens interna skidmästerskap, kolsvart ute i skogen och i glansisiga spår. Snacka om äventyr J
Pass 2: 7.5 km med inriktning på teknik.
Pass 3: 18,5 km. Distanspass för att se hur kroppen svarade på ökad träningsdos. Svaret blev över förväntan, ingen nackvärk denna gång. Armbågarna gav sig där emot till känna men det lugnade sig några timmar efter passet. Analys, alltså helt ok träningsdos.
Pass 4: 7,5 km. Stakning och vurpträning eller snarare ”Hur att med stela fotleder och höfter ta sig upp från ryggliggande med ett par skidor på fötterna”
Pass 1: 3.5 km ihop med en god vän. Vi lyckades hamna mitt i lokala orgienteringsklubbens interna skidmästerskap, kolsvart ute i skogen och i glansisiga spår. Snacka om äventyr J
Pass 2: 7.5 km med inriktning på teknik.
Pass 3: 18,5 km. Distanspass för att se hur kroppen svarade på ökad träningsdos. Svaret blev över förväntan, ingen nackvärk denna gång. Armbågarna gav sig där emot till känna men det lugnade sig några timmar efter passet. Analys, alltså helt ok träningsdos.
Pass 4: 7,5 km. Stakning och vurpträning eller snarare ”Hur att med stela fotleder och höfter ta sig upp från ryggliggande med ett par skidor på fötterna”
Att känna sig säker på att kunna hantera situationen som att tex ta sig upp om jag ramlar är viktigt för självförtroendet. Jag tycker att detta med att ramla eller snarare känslan av att ha svårighet att ta sig upp är lite läskig. Sagt och gjort, det man tränar på blir man bättre på.
Med maken som potentiell lyftkran ägnades en del av passet åt ”vurpträning” för att nöta in för mig ett fungerande rörelsemönster att ta sig upp från liggande till stående med skidor på fötterna. Efter några försök hade jag fått till snitsen. Bak med sämsta benen, fram med bästa. Hitta balansen i knästående och sedan trycka sig upp med stavarna. Hurra, det funkar, så gott för självkänslan!
Med maken som potentiell lyftkran ägnades en del av passet åt ”vurpträning” för att nöta in för mig ett fungerande rörelsemönster att ta sig upp från liggande till stående med skidor på fötterna. Efter några försök hade jag fått till snitsen. Bak med sämsta benen, fram med bästa. Hitta balansen i knästående och sedan trycka sig upp med stavarna. Hurra, det funkar, så gott för självkänslan!
Berätta gärna om dina knep för att fixa en aktivitet/träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar