Gästbloggare Maj: Om att göra det lilla man kan och så ofta man orkar!

Jag fick ju förmånen att vara med Elin Löfberg (m fl  från Reumatikerförbundet) på Cykel Expo i Stockholm i slutet av mars. Det var spännande att stå på ”insidan” av en monter och se folk komma och först snegla lite på det vi erbjöd och sedan gärna stanna till och prata med oss en stund. Man känner ju igen sig i beteendet, att man inte direkt vill traska fram och visa sig intresserad utan cirkla runt lite först. Det finns många med artros och ännu värre problem som kämpar med sin cykling och träning i allmänhet. Att artros tillhör de reumatiska diagnoserna var inte speciellt känt bland dem jag pratade med.

Vid tre tillfällen under helgen hade Elin föreläsning om artros på scenen. Jag fick vara med på ett hörn och bland annat stå på ett ben! Alltså, Elin visade med hjälp av mig vad man ska tänka på vid träning och knäartros. Jag var inte så stabil i höger knä, så det håller jag på att träna upp nu! Alltid lär man sig något…..

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag precis skaffat mig en landsvägscykel, eller racercykel. Vet inte vad det heter egentligen, men i mitt fall är så går den väl inte racersnabbt direkt. Jo, det är en otrolig skillnad från mina andra cyklar såklart, men racer??

Gjorde ett konstaterande häromdagen när vi tog en tur, jag och maken. Den hastighet jag kommer upp i vid riktigt fina utförsbackar är långsammare än den medelhastighet som de snabba har på Vätternrundan!! Nu är jag lite feg ännu och vågar inte släppa på helt, men ändå. Nu ska man ju faktiskt inte jämföra en 56-årig reumatiker med en vältränad, frisk elit/motionär, eller hur? Är det inte det felet som vi, inte helt friska, gör många gånger? Man tittar på TV och ser hur galet snabbt maratonlöparna springer sina 4,2 mil och tänker att ”jag kan inte springa sådär fort” = jag springer inte alls.

Jag tror att grejen är att göra det lilla man kan och så ofta man orkar utan att jämföra sig med andra. Rätt vad det är så orkar man lite mer! Idag när jag tog en cykeltur på en av mina vanliga rundor så upptäckte jag att jag inte behövde växla till den allra lättaste växeln i en ganska brant uppförsbacke utan klarade att ta mig upp på den näst lättaste växeln. Om jag håller på ett tag till så kanske jag kan ta backen lite snabbare?

Hörde en intervju med skidåkaren Johan Olsson igår.  Han berättade att han delade in sin träning i massa små ”deltävlingar”. I stället för att bara fokusera på träning till ett specifikt lopp på ett specifikt mästerskap så tävlade han med sig själv under varje träningspass. Snabbaste tiden uppför backen osv. Vi är ju så olika dessa elitidrottare, men jag tror ändå att man kan lära sig något av dem. Tänk så många som råkat ut för svåra skador och ändå tränat sig tillbaka till att tävla igen. Det är inte fel att se hur deras målmedvetenhet hjälper dem att göra det som ser omöjligt ut möjligt.

Jag kommer ihåg när jag var på klimatvård i Spanien första gången och hade ett finger som inte kunde rätas ut. Jo, om jag tog den andra handen och tvingade ner det så gick det, men det hoppade genast upp igen i böjt läge. Detta var rätt så tråkigt eftersom jag spelar piano och det är besvärligt med ett finger som inte beter sig som det ska. I alla fall så ingick handträning i rehabiliteringsprogrammet och vi satt varje dag med våra lerklumpar, fingerlekar och bollar. I slutet av vistelsen upptäckte jag att fingret var mycket bättre och att jag till och med kunde få ner det platt mot bordet! Vilken seger det lilla framsteget var för mig!! Jag kan inte påstå att jag tränade detta så målmedvetet men det lärde mig att liten träning, ofta utförd, gör nytta! (Jag kan fortfarande spela piano!)

Ja, varför har jag nu skaffat en annan cykel då? Det var ju så otroligt roligt att cykla i skogen och att anta utmaningen med Cykelvasan 30. Räcker inte det? Jo, det kunde det visst göra. Men efter att ha flyttat mina gränser framåt lite ytterligare så blev nyfikenheten på Vätternrundan svår att värja sig mot. Eftersom svärdottern säger att ”cykla Vätternrundan på en vanlig cykel är som att springa maraton i träskor” så insåg vi att vi en annan cykel än våra hybrider kanske kan göra loppet mer genomförbart. Därför har vi nu ytterligare två cyklar i samlingen.

Jag har en otrolig respekt för loppet. Inte bara sträckan utan tiden som jag ska sitta på cykeln. Hur kommer kroppen att reagera och hur klarar man av det mentala? Eftersom vi cyklade Halvvättern för några år sedan (på hybridcyklar) så vet vi ju hur det är att köra tillsammans med andra osv. Det är alltid en fördel om man har lite koll på hur saker och ting är organiserade eftersom det kan skapas en onödig oro innan för hur allting kommer att fungera.

I alla fall så har jag kört en tredjedel av de där rekommenderade 100 milen nu. Vi har tagit det ganska lugnt och varvat korta rundor (2 mil) med långa (5-7 mil) och försökt vänja kroppen vid både cykeln och att hålla på att trampa länge. Tanken är väl att trappa upp träningen nu och köra lite intensivare pass och öka på längden också. För att försöka öka styrkan i överkroppen så blir det en del styrketräning både på gymmet och hemma. Har förstått att huvudets tyngd kan bli ett problem om inte mage och rygg orkar hålla upp det.

Jag vet ju att både det reumatiska och immunförsvaret kan sätta käppar i hjulet för denna satsning. Men, om man inte vågar testa så vet man ju inte hur det går?! Oavsett, så borde jag få en massa frisk luft och närkontakt med naturen under tiden träningen pågår! I söndags var vi ute på en blåsig tur men stannade och tittade ut över Hornborgasjön och Kinnekulle längst bort i fjärran. En termos med kaffe och paus i lite lä, det slår det mesta!

Allt gott till den som läser detta! Jag hoppas kunna komma med lite positiva rapporter framöver. Fram till dess kanske du har tagit ett litet steg mot okänt mål?!