Vi är mitt inne i Vasaloppsveckan 2015 och trycket på startplatser har aldrig varit större. Detta är sinnebilden av svensk motionsverksamhet. Tusentals personer glider, hasar och åker de olika sträckorna som Vasaloppet numera erbjuder. Vissa har mååånga mil och lång förberedelse i benen andra ger sig iväg mer eller mindre ovetande om utmaningen.
Det här diplomet som fanns långt ner i en hög av papper skickade mig tillbaka till mellanstadiet. Solig vinterdag, friluftsdag med bussresa till grannsocken för att delta i Barnens Vasalopp. Jag gick all in hade till och med tjatat till mig ett litet träningsspår som farsan hade dragit upp på åkern nedanför huset. Hade förberett mig så gott jag kunde med mina stökiga leder, nervös väntan på start.
Efter en del av loppet berättade min fröken som hela tiden låg hack i häl att mina föräldrar "ledoroligt" bett henne åka i närheten av mig ifall kroppen la av. Oooojjj vad sur jag blev, hade ingen aning om denna omsorg. Blev helt enkelt rejält förnärmad, jag som tränat så.
Skulle minsann visa hela världen att jag fixade detta, så i vid korvgrillningskontrollen stack jag helt enkelt. Utan att säga ett ord till fröken Eva, struntade jag i korv och varm saft och körde helt enkelt vidare ensam. Minns att jag var trött som en gammal Opel med svidande muskler och lätt gråt i halsen när jag nådde mål. Men jag VANN! Vann över mig själv, fröken, mina oroliga föräldrar och alla andra som för en sekund inte trodde att en liten RA-unge inte skulle fixa Barnens Vasalopp.
Vi drivs av olika saker, motiveras på olika sätt. Förberedelse i all ära, men det sitter främst i skallen om vi skall lyckas med det vi företar oss eller ej. Barnens Vasalopp 1986 driver mig fortfarande framåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar