Länge leve Dalarna



Solen påväg upp över gamla banvallen



I helgen som gick var det dags för eldprov. Hade förutsatt mig att köra ett pass så likt kortvasa som möjligt. Målet var satt till en träningstid på mellan 2.30-3 timmar för att se hur kroppen skulle reagera. Så sitter man här i Stockholm och solen gassar från en klarblå himmel inte en snöflinga och än mindre en minusgrad i sikte. Då säger jag bara tack och lov för Dalarna. Maken och jag packade bilen och åkte upp till familjen och snön i södra dalom.

Efter att ha agerat spårmaskin för det lilla snötäcket som kommit under natten var det bara att köra. Perfekt väder med någon minusgrad och sol. Första milen gick bra, under andra milen började armbågarna göra sig påminda. Efter ca 2.30 timmes åkning började vänstra armbågen knorra än mer i takt med att orken och tekniken började dala. Gnatade på ytterligare en stund men gav mig sedan vid ca 25 km körning.

Efter passet kunde jag konstatera följande...
1. Kondisen/orken räckte bra fram till ca 2.30 timmes körning. Kul!
2. Inget ont i varken nacke eller rygg. Kanon!
3. Jag måste ändra greppet på staven för att få mindre tryck på vänster armbåge.
Känner mig lite orolig just för armbågarna. Lokalbehandlade vänstra armbågen med inflammationshämmande gel och värme efter passet. Då jag fortfarande hade viss belastningsvärk under söndagen tog jag en vilodag från skidåkningen.
4. Oj vilken träningsvärk i ljumskarna jag fick på söndagen J

Att sedan avsluta helgen med att bränna lite korv ute i skogen, måste vara den perfekta avslutningen på en skidhelg i Dalarna.