Gästbloggare Maj: Nedräkningen har startat!

Nu känns det som att det drar ihop sig! Snart bara två veckor kvar till start och "hur ska det här gå"-tankarna börjar komma smygande. Ok, cykla själv i eget tempo verkar kanske inte så farligt men med alla andra som ska samma väg???

Cykeln har fått hänga med till Falkenberg på liten semestertripp med familjen  i veckan som gått. Där har vi kört på diverse "kott-stigar" som barnbarnet Harry kallar dessa smala skogsstigar med kottar och rötter. Lurigt är det att både ligga framför och inte göra för mycket oförutsedda manövrar och att ligga bakom och vara beredd på vad som helst. I vilket fall så bromsade Harry in kraftigt framför mej och deklarerade att nu var han trött på mormors vägar i skogen och ville ut på asfalten igen. Som tur var körde jag inte över honom. Hoppas att man inte kommer att bli inblandad i någon incident på loppet...

För några veckor sedan var vi med goda vänner och cyklade utmed Göta kanal på Västgötasidan. Ingen direkt utmaning på sträckan mellan Sjötorp och Vassbacken, men ack så vackert och rofyllt. Detta kan verkligen rekommenderas!!! De enda upp- och nedförsbackarna var vid slussarna, annars helt platt.

Backar ja! Vid senaste träningen med Solskenscyklisterna så dök en ny gästinstruktör upp och berättade att hon skulle visa oss backteknik. Bra tyckte vi, tills det visade sig att vi skulle hålla till i slalombacken på Mösseberg. Hon var dock mycket duktig och pedagogisk så till slut hade även den mest motsträviga fått till en bra nedförsposition (rumpan bakom sadeln, nästan som att sitta på pakethållaren, samt fötterna i jämnhöjd) och tagit sig ner för hela backen. Nu var det bara ett problem kvar: uppför igen! Vi fick ta backen i etapper och till sist var alla uppe igen, även om vi var flera som fick leda cyklarna sista biten. Faktum är att det var bra att det lutade mycket för det var lättare att ta till sig instruktionen och förstå vilka problem som kan uppstå.

Halvvägs ner...

...och alla är uppe!!!

Har varit på Skaraborgs sjukhus i Skövde och fått både mitt biologiska läkemedel och cortisonsprutor i höger hand inför semestern. Intentionen är att komma igång med golfen så smått igen. Det har varit för svårt att hålla i klubborna med höger hand sedan något år tillbaka. Har testat att byta grepp på en klubba till ett mycket tjockare, ett sk reumatikergrepp. Svårigheten är att greppa dem på olika sätt och resultatet blir att bollarna drar åt alla möjliga håll. Jag får nog göra slag i saken och byta på alla klubbor så det känns likadant. En runda på Falköpings GK idag gav mersmak. Golf är ju en fantastisk lågintensiv sport där man är ute länge och inte tänker på så mycket annat än den lilla vita bollen. Bra för både kroppen och knoppen!

Reumatikergrepp till vänster, vanligt klubbgrepp till höger!

Nu börjar vi packa så smått, maken och jag, inför äventyret i Dalarna. Cyklarna är servade och i kväll har vi gjort ett träningspass tillsammans på riktigt grova stigar på Mösseberg. Så ojämna så att en baklykta lossnade och for av någonstans på vägen! Kanske lika bra att den försvann nu så att ingen behövde köra över den i Vasa-spåret...

Nu återstår att se om träningen varit tillräcklig, om kroppen håller, om man kan hålla sig frisk nog för att starta. Är Cykelvasan 30 något som en reumatiker kan fixa utan problem?

Hoppas att jag kan besvara detta efter 12/8!

Instagram by Reumatikerförbundets träningsblogg

Engelbrektsturen 2016

ICA Klassikern - Vansbrosimningen

I måndags drog etapp två av ICA Klassikern igång. Nu är det simning som gäller, närmare bestämt 3 km, precis som den klassiska sträckan i Vansbro. Skillnaden är dock att i stället för att fixa 3 km på en dag så har man sex veckor på sig att fixa sträckan. Vidare så finns det en omvandlingstabell för sträcka så att man kan tillgodoräkna sig aktivitet både med rodd och kajakpaddling. Det sistnämnda passar mig perfekt då kajaken varit en följeslagare under många år. Men på premiärdagen slog jag på stort och simmade i vår egen lilla insjö 300 m iförd flytväst. Med så knackiga höfter som jag har är det ingen idé att chansa, simning har aldrig varit min starkaste gren. Men jag tänker 300 m simning med flytväst är bättre än ingen simning alls eller att inte våga för att jag känner mig rädd ute på sjön.

Motion handlar om att komma sig för och att göra. Former och stilar spelar mindre roll. Nu skall jag nå Vansbro.

// Elin sjukgymnast

Plocka svamp - lågintensiv träning

I Kungälv har man tagit fasta på glädjen för både knoppen och kroppen att plocka svamp och startat en svmapplockarcirkel. Ett riktigt bra initiativ tycker vi på Reumatikerförbundets träningsblogg som välkomnar allt som sätter oss i rörelse.

Läs hela artikeln här från Kungälvs-posten >>>>

Sommarbilden: Njutcykling i Bergslagen

Jag passar på att bidra med min bild av sommarträning. En njutrunda i vackra Bergslagen. Ingen jäkt, ingen pulsklocka, inga appar, inget mål. Bara njuta av svensk sommar när den är som bäst.

//Elin sjukgymnast

Sommarbilden!

Fäbodtennis, det är sommarträning!

Visa din sommarträning! Dela din bild med oss på Reumatikerförbundets träningsblogg.

Skicka din bild till traningsbloggen@reumatikerforbundet.org

Gästbloggare Elisabet: Mindfulness och Mahjong

Idag när cyklade min vanliga runda så var det en så’n där dag när jag inte tänker aktivt, när tankarna flyger hej vilt utan att jag kontrollerar dem.

Dagens ”tankesmedja”, lite roligt med ny träningsklocka – att kunna få en karta på var jag varit.

Det är fascinerande så kreativ man kan bli i de lägena. Helt plötsligt var det här inlägget klart. Det blir lite långt bara. Jag har gått ett par dagar och funderat över vad jag skulle skriva. Skulle jag skriva något förskönande om hur jag tränar helt enligt plan, hur allt bara flyter och funkar. Eller skulle jag spela på hur illa allt är. Det blir mellanläget, så där som livet faktiskt är.

Efter att nackproblematiken var hyfsat utredd så cyklade jag ju Vättern och det var en seger. Vad jag inte skrev då var att jag sedan i höstas har dragits med en inflammerad synnerv, gått på höga doser kortison. Vilket är jättebra mot alla andra inflammationer vi dras med av och till, lederna har mått toppen av det.

Men det har sedan ca sex-åtta veckor tillbaka visat sig att det har undertryckt min astma. Nu när jag har trappat ner kortisonet så har astman blivit värre än någonsin. Vilket slutade i ännu ett träningsförbud i en vecka för att få kontroll på astman och justera in mediciner.

Det finns dagar när man förbannar sin inneboende fiende. Det finns dagar när man inser att utan den så kanske man skulle vara sämre i något annat.

När astman var under kontroll så stod Vansbrosimningen för dörren. Jo, det är en klassiker på gång, 50-års belöningen. Simningen är ju min gren så det var ju bara att hoppa i våtdräkten och begå öppet vatten debut för året. Hann med en och en halv runda innan loppet. Vi hamnade i ”kändisstartgruppen” tillsammans med Markoolio och Måns Zelmerlöv – jag vann över Markoolio och förlorade mot Måns. Vädrets makter var … jaaa … intressanta, det var hagel, åska och strålande sol. Min kompis, Elisabeth, fick simma sista biten bland isbitar.

Så var det där med cyklingen, det har känts – ja, uppförsbacke helt enkelt, en lång vidrig uppförsbacke. Undanflykterna har varit många – allt från att jag satt däcken i fel rullriktning när jag bytte dem till att jag inte haft någon träningsklocka sedan jag tappade min i sjön och den försvann - via både nacken och astman. Då kliver världens bästa syster fram! Fixar kvällsmat och ger mig ingen chans att ducka eller smita … Så fram med det svarta underverket och iväg.

Spagetti och köttfärssås, serverat och klart när jag klev ur duschen. Världens bästa syster!

Det är då liknelsen med Mahjong slår mig. Vi är fyra tjejer som spelar och vi har ett uttryck som har satt sig ”hur ska det här någonsin kunna gå vägen”. Det är något vi säger när vi får en dålig hand i given. Där på cykeln i mitt icke-aktiva tänkande så dyker det upp. Om jag ser på min givna hand som ”hur ska det någonsin …” hur ska det då någonsin gå?

Det är bättre att byta ut de dåliga brickorna mot något som kanske blir lättare att spela med. Satsa på något som ger lite mindre poäng men som kanske gör att jag vinner i slutändan. Så jag bestämde mig för att byta ut min hand. Den första bricka jag skulle byta bort var alla fula ord och ”åh skit” när jag slirar, byta attityd till slirandet helt enkelt. Nästa skulle vara backen, den jag inte cyklat utför än, och efter det så ska det bli en ny längre rutt.

Hur det gick? Jo – jag tänkte bara ”åh jäklar” en gång och det var läs noga nu, följt av ”jag klarade det!!!” JAG HAR CYKLAT UTFÖR BACKEN!!! JAG CYKLADE UTFÖR BACKEN!!! Bromsspåren säger väl en hel del om att jag har lite att jobba på tekniken, men jag gjorde det.

De mörka spåren till vänster, inringade, är mina slir- och bromsspår, men jag klarade det, jag har cyklat utför värstingbacken!

Två brickor bytta med gott resultat. Inspirerad av de bedrifterna så ska jag försöka ta mig runt hela slingan Brantbrink-Lida-Harbo till helgen. Det här varvet har jag sett länge nog nu, dags att se något nytt – dra en ny bricka helt enkelt. Jag ska vinna den här ronden i cykelmahjongen! 

En vinnande hand, en mahjong, även om den inte gav så många poäng så var det en vinst.