Ja, efter att ha bloggat ganska
flitigt om min träning och diverse utmaningar så försvann jag helt. Rakt
ner i förkylningsträsket. Djupt.
Infektion på infektion med hosta
och däremellan "bara" ont i halsen samt ny i infektion med hosta och
feber. I början av december var det bara viktkurvan som pekade uppåt medan
konditionen och humöret gick ner i bottenläge. Lederna var ju givetvis i uppror
också på grund av utebliven medicinering. Efter diskussion med Reumatologen
beslutades det om byte av biologiskt läkemedel, nu till en variant som är känd
för att inte orsaka lika många förkylningar som den förra (något med
immunförsvarsmekanismen antar jag). Först i mellandagarna ansågs jag
tillräckligt frisk för att börja med den nya medicinen.
I väntan på start |
Eftersom vi tyckte att vi hade
ganska god medvind tidigare under året, maken och jag, hade vi tidigt i fjol
anmält oss till Vasaloppets Öppna spår. När vi då inte kunde träna som tänkt
och snön dessutom totalt uteblev utanför knuten tilltog missmodet.
Vi bokade in en träningshelg i
början av januari och åkte upp till Mora för att stå på skidor för första
gången. Oturligt nog var det mellan -20 till -25 grader den helgen så
det blev inte så många mil som vi
tänkt. Dessutom var min form "ingen form alls" så det var ingen
toppenkänsla man åkte hem med direkt.
Vid denna köldknäpp kunde dock
skidklubbarna i Falköping och Ulricehamn spruta så mycket konstsnö att det
fortfarande finns skidspår kvar idag. Ingen kunde väl undgå att höra talas om
Världscuptävlingarna i Ulricehamn i januari? Dessa fina spår kunde vi sedan
nöta i. Inte så många mil som tänkt men drygt 25 i alla fall.
Med hjälp av hysterisk handhygien
och många klunkar Ingefärsdricka lyckades vi hålla oss friska trots att
influensan härjade i familjen och på våra jobb. Till slut stod vi på
startområdet i Berga by på måndagen för att ge oss iväg. Jag hade bestämt att
min ambition var att starta och åka så länge jag orkade. Att helgens fina väder
var som bortblåst och nysnö och motvind väntade gjorde att den ambitionsnivån
kändes helt ok. Nu blev det så att vi ändå lyckades genomföra loppet! Vi
tog nästan 10 timmar på oss, men det kändes riktigt bra trots allt. Lycka!!!
I mål!! Den här gången på skidor. |
Jag har klarat mig bra från nya
förkylningar och den nya medicinen tycks fungera bra så här långt.
Tänk, så det växlar i känsla av
relativ hälsa och ohälsa för oss reumatiker! Från att känna mig som en obotlig
fåtöljvärmare till att trots allt göra en heldag i skidspåren.
Jag vet ju att det varit så här
för mig tidigare och att det går att vända uppåt igen. Ändå är det så svårt att
tänka positivt när man är under isen. Det är bara en uppmuntran till dej som
just nu sitter i fåtöljen och inte tror att du kommer upp ur den mer. Du kan
faktiskt komma igen!!!
Så till min nästa utmaning. Någon
gång under vintern fick jag (och min bloggcykelkompis Elisabet, numera
simmar-Elisabet en förfrågan om att vara med i Reumatikerförbundets monter
under Sweden Bike Expo. Jag tänkte som jag oftast gör, att DET verkar
spännande! Uppgiften skulle vara att svara på lite frågor på scenen samt vara
tillgänglig i montern om någon skulle vilja prata cykling eller träning i
allmänhet. Jag tackade i alla fall ja till detta. Som vanligt infinner sig känslan:
vad har jag nu gett mig in på? Elin Löfberg, redaktören på Reumatikerbloggen
har dock lugnat mig och sagt att hon tar hand om allt och att jag bara "hänger
på". Detta återstår att se!
Har du vägarna förbi Stockholm och
Älvsjömässan i helgen? Varmt välkommen att hälsa på oss i monter B03:20!
Vårens nya träningskompis |
Men först ska jag till Racerdepån
och hämta min nya racercykel! Fortsättning följer......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar