Mats Griph |
Då var det äntligen dags för mig att göra entré som bloggare här på Reumatikerförbundet. Det är väldigt stort för mig att få möjlighet att berätta hur jag gör för att må så bra som det bara är möjligt. Var ska jag börja? Jo, Mats Griph heter jag, är 37 år gammal och bor i Kalmar
- ni
vet jordens huvudstad eller nja Sveriges sommarstad iallafall :)
Allt
startade 2006 med att jag fick diagnosen diabetes typ1. Det var en jobbig
period med all omställning som följer med att lära sig att leva med
svårinställd diabetes. Jag började träna igen (ganska hårt) vilket hade en
positiv inverkan på min hälsa. Men ganska snart kom nästa bakslag, eskalerande
värk i höfter, axlar, nacke och leder som till slut inte gick att blunda för.
Jag började sova sämre och hade svårt att fortsätta träna och med det funkade
jag sämre i största allmänhet.
Under
flera år kraftsamlade jag och gjorde upprepade försök att ta upp träningen igen
men lyckades inte då jag varit begränsad av värk och stelhet. Jag är lite av
allt eller inget (”second place is first loser”) och att inte kunna satsa och
ligga på den nivå som jag vet att jag kan vara på har varit väldigt tungt för
att inte säga helt knäckande såväl fysiskt som psykisk.
2010-2011
svullnade mina vader och fötter kraftigt och jag fick uppsöka akutvård igen.
Det blev en tung tid med reumatiska besvär och kronisk smärta. Jag får sedan
dess specialistvård. Förutom medicinering har jag fått kompressionsstrumpor på
recept och så tränar jag en del, i huvudsak cykel.
Som
ni förstår är träning inte bara ett intresse för mig. Det är också en
överlevnadsfråga, enda sättet jag kan påverka mitt hälsotillstånd. Det är min
enda möjlighet att kämpa emot smärtan, stelheten, svajigt socker och med det
ett riktigt dåligt humör.
Jag
har alltid haft ett starkt samhällsengagemang och varit aktiv inom
föreningslivet, facket och politiken och nu även Reumatikerföreningen hemma i
Kalmar. Jag har nu dragit ner på det till förmån för min familj och för att
kunna lägga mer tid på träning i allmänhet och cykling i synnerhet, för
hälsans skull.
Cyklingen
har varit och är min ventil. När jag sitter på någon av mina cyklar så känner
jag mig i det närmaste "frisk". Det var efter att jag varit på en
treveckors rehab som vi har möjlighet att få gå i vårt landsting som jag fick
tipset om att cykla av en av sjukgymnasterna som visade sig vara helt rätt för
mig. Tänk er att jag åkte till min numera hovleverantör på cyklar (Cykelogen i
Kalmar) 29:e oktober 2012 och där jag gjorde mitt livs bästa investering: en
racer! Det var kärlek vid första åkturen och ni må tro att det inte direkt var
en trevlig första tur med snöblandat regn och termometern visade -1, men vid
detta tillfälle fanns det ingen bättre känsla.
Sedan
dess har jag cyklat mycket eller ja väldigt mycket. När jag nu sitter på en av
mina cyklar och benen trycker och drar, hastigheten ökar och min kropp vill ha
mer och den ger mer. Det är som en symfoni där jag och cykeln blir ett och
mina muskler och leder samarbetar för att svara på varje rörelse. Då mår jag
som bäst och vet ni vad? Allt som snurrat i huvudet är som bortblåst och de
tankar som legat och stört har nu förvandlats till ett fullt pådrag från
kroppens belöningssystem och jag känner mig oövervinnelig. Nu menar jag inte
att ni alla ska köpa en racer och cykla land och rike runt utan gör det som får
er att må bra. För så är det faktiskt, att fysisk aktivitet är egenvård! Som
jag brukar säga #baragort
Gå
gärna in på gortbaragort.wordpress.com
så kan ni lyssna på podden, läsa på bloggen eller varför inte titta på vår
youtubekanal. Mina grymma vänner Patrik och Carro gör allt detta möjligt! Tack
för att ni är så grymma och stöttar mig i alla mina påhitt =)
Vi
ses väl på Sweden Bike Expo? Vore kul att få prata med er som läser!
Ta
hand om dig och varandra, -Baragort
Med vänliga hälsningar
Mats
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar