En av de roligaste dagarna i mitt yrkesliv var när jag fick förmånen att hjälpa en av mina patienter att lära sig cykla eller snarare våga sätta sig på cykeln igen. Efter mångårig ledgångsreumatism och efter att inte suttit på cykeln på sådär minst 10 år var det inte helt självklart men drömmen fanns. Så när jag frågade vad vi skulle ha som mål för behandlingsperioden och vad hon längtade efter kom svaret direkt, -Tänk om jag kunde cykla igen. Vi satte igång att jobba med styrka och balans, ledstelhet pga mångårig sjukdom och flera operationer kunde vi inte göra så mycket åt, här fick vi klura ut lite kompensation via en så bra sittställning på cykeln som möjligt. Så kom dagen D, patienten hade tagit med sig cykeln i bilen och jag och en kollega mötte upp på sjukhuset innergård. Så hjälptes vi åt och ömsom höll i och hejade på och plötsligt stod vi där jobbarkompisen och jag och såg patienten cykla iväg. Glädje!
I andra fall har det helt enkelt inte varit fysiskt möjligt att kunna möta en sådan önskan. Vad gör man då? Ja ett alternativ är att skaffa sig en sittcykel som man kan motionera i sittande på en stol. En klen tröst mot att få ge sig ut i friska luften, jag vet! Men motionen är det inget fel på och lite av rörelsegjädjen, känslan kan ju finnas där ändå. En variant av sådan cykel är ActiLeg som fungerar som en slags motvänd tamdem för den som så önskar, man kan sitta två och cykla tillsammans, vilket ju är socialt fiffigt.
Vill du läsa mera om sittcykeln så kan du göra det
här >>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar