 |
| Vad har vi gett oss in på? |
17/6 kl 00:52 står jag och maken i startfållan i Motala och har hela Vätternrundan framför oss. Då infinner sej frågan: vad håller vi på med? Är vi helt från vettet, saknar vi självinsikt eller är vi bara två glada motionärer som tänker försöka cykla så långt vi ( läs jag) orkar och njuta av naturen och själva grejen? Lite av varje kan det nog vara, men den allra största delen av det sistnämnda.
Våren har varit bra för min kropp och jag har bara varit förkyld en gång sedan årsskiftet och medicinbytet. Att träna har fungerat bra och att köra med racercykel har ju tagit cyklingen till en annan dimension. Den rullar ju så lätt! Vi har varvat kortare rundor ( ca 2-6 mil) med längre (10-15 mil) och jag har cyklat till och från jobbet när det har fungerat (2 mil enkel resa). 126 mil fick jag ihop innan loppet, och det kändes bra mentalt. En hel del annan träning för överkroppen har jag försökt få till också. Lite besvär med nacken har jag haft till och från vid de längre passen. Detta har jag försökt få bukt med genom att ändra lite inställningar på cykeln hos cykelhandlaren. Jag tror dock att ovana vid sittställningen är den största boven. Knäna har inte gett några problem iallafall och det är skönt!
 |
| Glädje över att familjen väntar i Hjo! |
Hur gick det nu då?? Någon frågade mej om vi hade någon tid som vi strävade att komma i mål på. Då svarade jag att om vi cyklar på 16 timmar skulle jag vara jättenöjd. Det blev 16:31 och det är jag också jättenöjd med. Vädret var det bästa någonsin enligt uppgift och förutsättningarna fantastiska. Dock ställde våra nackar till det rejält så det fick bli en hel del extra stopp för att stretcha och få igång blodcirkulationen i nacke och skuldror. Sen tog vi det helt i min takt och stannade och rastade i alla depåer (9 stycken). Detta tog nog 3-3 1/2 timma av de 16:31. Höjdpunkten var när barn och barnbarn mötte upp vid depån i Hjo och vi fick äta vår "lunch" med dem i parken!
Något annat som dröjer kvar i minnet var när vi närmade oss Gränna och gryningen kom med fågelsång och otrolig utsikt över Vättern! Ett "halleluja-moment"....
Flera gånger under loppet grät jag av tacksamhet för att jag kunde delta överhuvudtaget. Svårt att förstå för den som är frisk och inte behöver fundera över just detta, men det är så lätt att ta hälsa för givet.....
Tyngsta backen? Den var när när vi kommit i mål och skulle ta oss upp till en fotbollsplan i Motala där vi hade vår husvagn! Benen och huvudet var inte alls beredda på ytterligare en stigning, men det gick det också.
 |
| I mål!!!!! |
Är detta verkligen något för en reumatiker? Jag kan ju bara svara för mig själv, men ja, det är helt OK! Jag har tränat ordentligt inför loppet och det är ju själva vinsten i det hela. Loppet blir liksom en bonus. Jag har varit frisk i övrigt och det är ju en förutsättning för träningen såklart. Jag kände också hela tiden att nacksmärtorna försvann bara jag klev av cykeln och fick igång cirkulationen. Min massör gav värdefulla tips hur jag skulle göra under loppet. Vi tog också massage i en av depåerna där kön inte var så lång. Jag använde mina ortoser för att handlederna inte skulle säcka ihop, vilket fungerade bra. Lite domningar i lillfingrarna är lätt att få. Sen är ju 30 mil galet långt och jag var helt inställd på att bryta om något inträffade som äventyrade hälsan. Min inställning var att starta och se hur det gick helt enkelt.
"Ingenting är omöjligt" säger ju Gunde på fortet och jag håller till viss del med. Det gäller bara att få med hjärnan och det mentala på detta. Det som ligger framför nu är att simma 3 km i Vansbro till helgen. Kan jag lura min hjärna att vattnet är varmt och skönt?????
