onsdag 30 november 2016

Träningsbloggens Julkalender 2016



Imorgon öppnar vi första "luckan" i träningsbloggens egen julkalender. Fram till jul vill vi på redaktionen ge dig dagliga tips och tankar inom ämnet hälsa - livsstil. Så följ med oss fram till julafton bland handfasta råd och goda hälsotips.


måndag 28 november 2016

Gästbloggare Sophia: Vägen till diagnos

Dags för mitt andra inlägg som jag tänkte låta handla om kampen med att få en diagnos. Vägen tillbaka till träningen var lång och för att verkligen förstå vilken resa det har varit så får jag inte utelämna något.

Efter barnen föddes kände jag att min kropp inte riktigt var som den brukade. Svullna knän som knappt gick böja, en rygg som konstant värkte och när det var som värst strålade smärtan ner i benen. Efter många nätter då jag gråtit mig till sömns ringde jag vårdcentralen och fick träffa läkaren. Han tittade på mig och sa att jag skulle åka hem, vila och ta en alvedon. Naiv som jag var så nickade jag bara och gjorde som han sa, men inte hjälpte det. Dom sömnlösa nätterna blev allt fler och efter påtryckning från min man ringde jag vårdcentralen igen. En ny läkare ropade in mig och den här gången blev jag lite undersökt. Han klämde lite på mina knän och konstaterade att dom var vätskefyllda. Efter lite funderande så ville han att jag skulle åka hem, vila och ta alvedon. Kändes som att jag var tillbaka på första besöket och jag berättade att jag redan hade testat det utan resultat. Jo, men du måste ge det mera tid tyckte han. Kände mig helt tom och åkte hem. Efter någon dag kände jag att detta inte var hållbart, får knappt sova på nätterna och smärtan var näst intill olidlig. Rädd kände jag mig också då jag inte visste vad det var.

På tredje samtalet fick jag inte ens en tid för att komma och träffa någon. Jag skulle ge tabletterna längre tid och ha tålamod. Trodde inte det var sant, nu ville dom inte ha något med mig att göra, så efter påtryckning och uppmuntran av min man ringde jag en ny vårdcentral som öppnat och berättade vad jag varit med om och att jag ville byta till dom. Fick en läkartid inom en vecka och den läkaren lyssnade, undersökte mig och tillslut erkände han att han verkligen inte var en expert på ledsmärta så han ville remittera mig till reumatologen. Kände både lättnad över att någon lyssnade och gjorde något, och rädsla då han trodde att jag kunde ha något reumatiskt.

För att sammanfatta lite, reumatologen gjorde alla prover och röntgen ni kan tänka er. Och nu hade jag en diagnos, Spondartrit med perifera artriter. NU visste jag vad det var och att det inte var något farligt. Däremot började en helt annan kamp, att acceptera sjukdomen som är kronisk.
I början trodde jag att den första medicin jag fick skulle lindra smärtorna och bromsa upp sjukdomen. Hoppet var på topp och jag var glad över att få börja behandlas. Men efter att ha fått allergiska reaktioner på tre olika mediciner så började humöret svikta. Jag kände mig nedstämd, deppig och sur. Jag var inte alls mig själv, vilket både barnen och min man såg. Men inte ens då kunde jag ändra mitt mönster. Jag sjönk ännu djupare. Köpte hem godis och åt i hemlighet, gömde papperet så ingen skulle se. Gick upp i vikt då jag enbart åt och låg i soffan. Den känslan av hopplöshet är något jag aldrig vill uppleva igen. Jag fanns där, men jag var ändå inte där. Under den här tiden testade jag ytterligare tre mediciner, men även dom gav reaktioner som gjorde att jag fick sluta ta dom. Att pendla mellan hopp och förtvivlan tär på psyket, att hela tiden slås ner på botten efter ett litet hopp tänts.

Då, efter ungefär ett år nere på botten, dök min räddning upp. Ett allvarligt samtal som min man hade med mig fick mig att vakna och se hur risig jag verkligen var. Han hade upptäckt min godisgömma och jag skämdes nått så oerhört. Att erkänna för honom vad jag gjorde är något av det svåraste jag någonsin gjort. Ringde psykologen som reumatologen samarbetar med och bokade en tid. Något som många tycker är pinsamt och ett tecken på svaghet, men jag ser det som modigt och starkt, att våga be om hjälp.
Nu ändrades mitt sätt att tänka, jag såg inte allt i svart och vitt, jag kunde börja fokusera på det som faktiskt var bra, inte bara på det dåliga. Jag insåg att jag inte kunde lita på att det fanns en medicin som fungerade för mig. Om jag skulle börja må bättre så var jag tvungen att ändra mig själv. Fick komma på smärtkliniken i Boden och träffa andra i samma sits. Vilken underbar upplevelse! Jag började leva igen, bli den jag en gång var, men starkare. Att prata med andra och våga be om hjälp är ett stort steg i rätt riktning. Jag började ta mig ut från huset, även om det bara var för att åka till affären eller träffa en vän för en lunch. Jag kände att jag ville vara med, göra saker med resten av familjen. Och rädslan för att mina barn skulle minnas mig som en sur och trött mamma var en stor dragningskraft.

Slutade fokusera på vad jag inte kunde göra, utan började komma på lösningar för hur jag kunde vara med istället. När det blev en självklarhet började jag fokusera på vikten som slagit hårt mot självförtroendet. Köpte ett gymkort och började cykla i en specialcykel som fanns. Tiden gick och några kilon försvann. Vi åt nyttig husmanskost och slutade med fika och godis. Ingen hämtmat eller lata alternativ. Smärtan i kroppen var kvar, men jag kunde lägga den på axeln och bara låta den hänga med. Försökte inte bli av med den eller lägga energi på att mota bort den. Mitt fokus låg på att gå ner i vikt och må bättre. Nu har det snart gått 12 månader sen jag började. Mitt mål på att tappa 20 kilo har jag uppnått och jag mår bättre än någonsin. Smärtan finns just nu överallt, käkar, handleder, armbåge, rygg, knän, fotleder, nacke och bröstrygg. 

Är nu inne på min åttonde medicin då ingen fungerat. Känner inget hopp längre att den nya ska ta bort smärtan. Nu är det jag själv som styr. Det är jag som väljer hur jag ska reagera när smärtan en dag blir nästan outhärdlig. Visst har jag dåliga dagar när jag gråter och inte förstår hur jag ska klara av att ha det såhär livet ut. Såna dagar måste man få ha för att orka vara stark. Det viktiga är hur man tar sig ur dom tillfällena när allt känns mörkt. Och det är just det jag har lärt mig, efter 4 år med reumatism.




Det är viktigt för mig att tänka på vad som inspirerar mig och hur jag hittade styrkan att vända den negativa trenden. Denna bild betyder mycket, den är tagen dagen efter vi hade haft ett väldigt jobbigt samtal. Detta är första dagen av mitt nya liv. Jag har verkligen hittat min själsfrände och bästa vän, numera min man.



torsdag 24 november 2016

Helgfys?



Har du någon bra idé för fysisk aktivitet och träning som du brukar planera in eller se fram emot inför helgen?

Pratade här om dagen med en tjej som tillsammans med sina kompisar en lördag i Stockholm gav sig ut på "Urban 7 summits" vilket innebar att gänget besteg Stockholms 7 högsta toppar under en dag.

Skriv till traningsbloggen@reumatikerforbundet.org och berätta hur du "rör på dig" under en helg.


onsdag 23 november 2016

Sweden Bike Expo 2017



Nu är det bestämt!

Reumatikerförbundet kommer delta som utställare på Sweden Bike Expo även 2017.
Givetvis kommer träningsbloggen finnas där och nosa upp allt nytt som är värt att sniffa på.

Även 2017 kommer Reumatikerförbundet delta under rubriken "Trampa mot artros" där målet är att fysisk aktivitet är förstahandsval för att motverka artros.

Vi kommer garanterat skriva mera om detta efter nyår!

Läs mera om Sweden Bike Expo 2017 här >>

Gå in på taggen cykel och läs mera om vårt deltagande 2016 här >>



tisdag 22 november 2016

Citatet

"Man bör alltid träna så lite som möjligt, men aldrig mindre än nödvändigt"




måndag 21 november 2016

Sök stipendium till träning



Medlemmar i Reumatikerförbundet är välkomna att ansöka om stipendium till träning och resor 2017. För mer information, klicka här: https://www.reumatikerforbundet.org/bli-medlem/Bidrag/

(Om du ännu inte blivit medlem kan du gå med genom att klicka här: https://www.reumatikerforbundet.org/bli-medlem/)


fredag 18 november 2016

Använder du ett fitnessarmband?

Från Reumatikerförbundets Facebooksida...



Använder ni ett fitnessarmband när ni tränar eller rör på er? Reumatikervärlden skulle gärna vilja intervjua dig i så fall, mejla till redaktion@reumatikervarlden.se och skriv lite kort om dig och din upplevelse.


torsdag 17 november 2016

Test: Windfree öronskydd

Reumatikerförbundets träningsblogg har testat Windfree, öronskydd eller om du vill kalla dem öronmuffar som har till uppgift att minska vindbrus i öronen.

Konstruktionen är enkel, en plastbåge som klämmer ihop öronskydden  (one size). Själva öronskyddet är i sin tur gjort av ett skum med cellstruktur som enligt tillverkaren släpper in ljud men stoppar vinden. Iden bygger på att kopiera de snabba djurens öronuppbyggnad där pälshåren har vindbrusdämpande och skyddande funktion. Och enligt mätningar ska Windfree ge en signifikant sänkning av nivån av decibel relaterat till hastighet.



Kristin Blidberg (fd forskningschef på Reumatikerförbundet) och träningsbloggens redaktör Elin Löfberg har provat skydden vid cykling och så här kommenterar Kristin upplevelsen.

Jag cyklade till jobbet och provade öronskydden en ganska blåsig och kall dag. Och jag måste säga att jag var positivt överraskad. Ljuden runt omkring förstärks och vindljudet försvinner eller minskar i alla fall. Min annars obligatoriska öronvärk (av kall blås uteblev).

Kristin Blidberg

Och Elin Löfberg refererar sitt test av Windfree så här.
Till skillnad mot Kristin provade jag öronskydden på en ganska vindstilla cykelrunda. Jag upplevde skydden som smidiga i kombination med hjälmen och ju längre fram på kvällen jag cyklade med sjunkande temperatur värmde skydden gott. Upplevde också att jag blev mindre "trött" i öronen av minskat vindbrus. För min del hade dock en möjlighet till storleksjustering av plastbågen varit välkommen, kändes som om öronskydden gled ner något och själva bågen stod ut i nacken.


Elin Löfberg

Sammanfattningsvis kan sägas att idén med att minska vindbrus kan vara till nytta för många som har besvär med öronen eller bara vill få en tystare miljö vid utomhusaktiviteter inte bara vid cykling eller andra fartsporter.

Läs mera om Windfree här >>



onsdag 16 november 2016

Svensk forskning om smärta ger svar på varför träning lindrar smärta

Painomics forskargrupp


Från Reumatikerförbundets hemsida...

Reumatikerförbundets stöd till smärtforskning har gett viktiga insikter om hur långvarig smärta kan behandlas. Resultatet från forskningsprojekten presenterades på en forskarkonferens den 10 november på Norra Latin.
”Långvarigt smärttillstånd är en plåga för var tredje person av den vuxna befolkning och även många ungdomar” säger Jan Bagge, kvalitetsansvarig på Reumatikerförbundets smärtskolor.
Cirka 10 procent av befolkningen har utbredd smärta, och 1-3 procent har fibromyalgi. Samhällskostnaden för långvarig smärta beräknas till cirka 90 miljarder varav bara en tiondel går till vård och behandling. Resten beror på sjukskrivning och förtidspension.
Ny kunskap, framtaget i samarbete mellan forskare i Stockholm, Göteborg och Linköping, visar att det är möjligt för personer med fibromyalgi att förbättra sin fysiska kapacitet och hälsa med styrketräning.

Läs hela artikeln här >>


tisdag 15 november 2016

Välkommen Sophia, Ny gästbloggare!

Ny gästbloggare: Sophia Stenberg


Nu är äntligen dagen här när jag ska göra mitt första inlägg som gästbloggare. Är så glad och exalterad över att få dela min resa med er. Tänkte börja med att presentera mig och vad jag vill göra.

Sophia Stenberg heter jag och är 32 år. Bor i Piteå med min man, två barn och vår hund. Är inflyttad från Skellefteå och som nästan alla andra från den staden är jag ett stort Skellefteå AIK fan. Flytten skedde år 2006 och orsaken var att jag hade träffat världens underbaraste kille och vi bestämde oss för att flytta ihop. Började följa med honom på gymmet och det var då mitt intresse för träning började. Höll igång några gånger i veckan, från och till, fram till 2010. Blev då gravid och födde vårt första barn. 18 månader senare föddes vår dotter och träningen hamnade lite i skymundan. 

Efter hennes födsel så började min rygg att värka, det strålade ner i benen och jag blev rädd för vad det kunde vara. Efter många turer till olika doktorer så fick jag tillslut veta orsaken. Jag hade fått reumatism, spondartrit. En tanke som dök upp när beskedet fått sjunka in var hur jag skulle kunna börja träna igen. Med tanke på hur ont jag hade så trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Ingen träning kombinerat med onyttig mat, mycket godis och mesta tiden spenderad i soffan resulterade i många extra kilon. Självförtroendet sjönk och tankarna på träning försvann helt. Hade dåligt samvete över hur långt ner jag hade sjunkit, men orken att ta tag i mitt liv fanns inte.

Vändningen började 2015, när jag var längst ner på botten. Efter samtal med psykolog och inte minst med min man, så visste jag att jag måste hitta energin igen och ta tag i mig själv. Alla i familjen påverkades av mitt försämrade humör, det var när jag insåg detta som jag verkligen kunde ge mitt allt. Ett stort steg blev att börja om med träningen. Ville såklart göra alla övningar och lyfta samma vikter som innan jag blev sjuk. 

Det tankesättet var inte alls bra och det tänkte jag gå in närmare på i ett annat inlägg. Men jag hittade en specialcykel som jag kunde trampa på utan att mina leder blev påfrestande och med tiden så kunde jag lägga till flera övningar och tillslut även vara inne i styrketräningsrummet igen. Den glädje jag kände över att kunna träna ordentligt igen är obeskrivlig.

När jag kände att jag var stabil psykiskt och fått livet att flyta på igen så kände jag mer och mer att jag ville inspirera och förhoppningsvis hjälpa andra som är i samma situation. Vet att många av oss har det tufft, speciellt dom första åren med diagnos och ett liv som förändras. Jag hade såhär i efterhand nog haft stor nytta av att hitta en blogg eller liknande som kunde inspirera mig så nu hoppas jag att detta kan hjälpa någon. 

Nyårslöftet inför 2016 var att eftersträva följande mål som skall uppnås inom en snar framtid…
… gå ner 20 kilo
… vara bekväm i bikini
… fjällvandra
… tälta med familjen vid Trollsjön, Abisko
Det slutgiltiga målet är att bestiga Kebnekaise. För bara ett år sedan fanns det inte på kartan att jag skulle sätta upp några mål, men nu känns allt detta som något jag kan klara av med både psykisk och fysisk träning.

Det känns nästan som att allt är möjligt, bara man har rätt inställning.

Ta hand om er tills nästa gång, kram Sophia


fredag 11 november 2016

Helgövning: Utfall



En klassisk övning för benstyrka och muskulär kontroll av knät. Du kan börja med en lätt böjning av knät och sedan öka allt efter som du blir starkare eller beroende på hur din dagsform är.

Börja med 5 st kontrollerade repetitioner för att sedan öka till 10-20 ggr/sida i 2-3 set/sida.

Se övningsfilmen här >>


torsdag 10 november 2016

Styrketräning lindrade smärta vid fibromyalgi





Från "Vårdfokus. Tidning för vårdförbundet"...


Kvinnor med fibromyalgi som tränade fick ökad muskelstyrka, förbättrad allmän hälsa, samtidigt som både smärta och trötthet minskade, visar ny svensk forskning.


Forskningen är ett samarbete mellan forskare i Stockholm, Göteborg och Linköping. Den visar att det är möjligt för personer med fibromyalgi att förbättra sin fysiska kapacitet och hälsa med styrketräningen.


Läs hela artikeln här >>



tisdag 8 november 2016

Instagram by Reumatikerförbundets träningsblogg

Spinningcykel från innan spinningen var uppfunnen.
Träningsredskap från ett av sjukhusen i Riga.




måndag 7 november 2016

Boktips: Trappträning



Trött på att vänta på din tur inne på gymmet, trivs bättre ute i friska luften eller kort och gott skralt om pengar att lägga på dyra träningskort. I boken "Trappträning. Korta, effektiva pass för hela kroppen"  behöver du bara,  just det...en trapp för att träna allt från rörlighet till styrka och kondition.

Boken författare Sofia Sjöström Ståhl kanske mera känd som PT-Fia levererar i denna bok 45 funktionella övningar. Konceptet är grundövningar som sedan utvecklas med tre olika varianter för att höja din prestationsförmåga. Vidare får läsaren förslag på färdiga intervallpass på mellan 5 till 15 minuter.

Fungerar denna form av träning för en person med reumatisk sjukdom? Ja visst gör det! Men som vanligt gäller den individuella anpassningen utifrån diagnos, sjukdomsaktivitet, dagsform och målsättning.

En pedagogisk bok med bra beskrivande bilder och begriplig text tycker vi på träningsbloggen.

Utgiven på Bonnier fakta (Fitnessförlaget) 2016


lördag 5 november 2016

Träningsdos som medicin



För ganska exakt ett år sedan skrev vi ett inlägg här på träningsbloggen under rubriken "Träningsdos och intensitet är viktig för Kristina". Ett inlägg som vi åter vill lyfta då både forskning och den individuella upplevelsen pekar mot samma håll. Det går krasst att påverka sitt mående vid reumatisk sjukdom med hjälp av fysisk aktivitet och träning.

Att som person med reumatisk sjukdom kunna träningsdosera sig själv så systematiskt i likhet med att ta "ett piller" är en konst men fullt möjligt.

Så ta och läs inlägget om hur Kristina doserar sin träning igen, inlägget hittar du här >>

Vi på träningsbloggen är också nyfikna på om du har samma erfarenhet som Kristina och hur du i så fall doserar din träning för bästa effekt.



Dela med dig och skriv gärna till traningsbloggen@reumatikerforbundet.org




fredag 4 november 2016

Helgövning: Burpee



Här får du en riktig utmaning inför helgen. Många anser att detta är övningarnas övning för både styrka och kondition. Burpee!

Övningsfilm hittar du här >>

Läs tidigare inlägg: Burpee - Den optimala övningen....som du hittar här >>


onsdag 2 november 2016

Det finns inget dåligt väder...



...bara dåliga kläder! Det är ett ordspråk som följt mig genom min mammas glada tillrop. Så lagom lajbans när man var sådär 14 år och vägrade mössa och halkade omkring i lågskor. Men som vuxen tänker jag på morsans "med glimten i ögat ord" när det som idag snöar på tvären. Och hon hade som många mammor har, nämligen rätt.

Fram med skidorna hojtade dottern när den första snön började yra och radion gick ut med sin 75:e trafikvarning för dagen. Vi gick ut i mörkret, mera blöta än snö på backen men trots allt vinterns första vita på gräsmattan. Dottern kastar sig omkull och gör en snöängel som skulle behövt simpuffar och badmössa. Hon rusade vidare och började frenetiskt rulla snö till en snögubbe. Och en gubbe blev det även om en stor del av gräsmattan och löv  utgjorde armering.

Själv fick jag vara en del av denna snöslaskiga rörelselek. Lyckliga hängde vi upp våra kläder på tork.

Fysisk aktivitet kan ha många ansikten. Det finns inget dåligt väder...

//Elin sjukgymnast