Gästbloggare Maj: Race-rapport från Stockholm Halvmaraton!

2 km....12 km....I MÅL!!

Tidig uppgång på dagen D för att hinna äta frukost, åka de två milen till stationen i Falköping och komma med tåget mot Stockholm 8.20!  När vi kom fram till huvudstaden var det redan riktigt varmt ute. Luften stod nästan stilla i Kungsträdgården och det kändes som att det kunde bli ett riktigt svettigt lopp. Vi hämtade våra nummerlappar och drog oss sedan raskt in i en sval galleria för att äta lunch. 

Efteråt gick vi för att hitta någonstans där vi kunde byta om och vara i skugga så länge som möjligt innan det var dags att gå till klädinlämningen och lite uppvärmning. Det blev dock ingen uppvärmning, kanske tyckte man att det var varmt nog;)? Vi fick hoppa lite på stället själva så gott det gick. Det är alltid häftigt att stå i en startfålla och vänta. Man riktigt känner hur mycket laddad energi det finns samlad som bara väntar på att få explodera.  

Den trogna blogg-kompisen Elisabeth hade lovat att komma och heja fram oss vid 2 och 12 km. Det kändes verkligen jättebra att ha något att se fram emot! När det började kännas riktigt segt vid 11 km kom motivationen fram att iallafall orka till henne. Man ska verkligen inte underskatta peppen utmed banan! Det gör otroligt mycket när någon helt främmande ropar "Heja! Du ser pigg ut!" eller "nu är det bara 1/3 kvar, du klarar det" eller något annat lögnaktigt. Det går rakt ner i benen och upp i huvudet på något sätt. Man får en superkick! När sen Elisabeth stod med ett stort leende och hejade kom krafterna tillbaka en stund! Tack för det! 

En annan jätteviktig sak är att man kan ta rygg på någon som håller ett lagom tempo om det börjar bli jobbigt. Bara ligga bakom och falla in i samma lunk. Kolla på något firmamärke på tröjan framför eller en hårtofs som guppar och inte tänka så mycket. 

Själv tackar jag en kille i turkos tröja och en tjej i korallfärgad topp, blond hästsvans och keps för draghjälp långa delar av loppet. På slutet kom en herre i någon slags gul-blå utstyrsel som fick agera hare. Honom fick jag syn på efter målgång och kunde tacka. De andra två har ingen aning om att de hjälpte mej framåt. Kanske är det så vi fungerar ibland utan att vi vet om det? Hoppas att någon tar rygg på mej ibland om livet/loppet känns tungt och att jag kan dra lite. Även om jag inte vet....

I mål kom vi iallafall, Sven-Åke och jag! Härlig känsla som är svår att beskriva...

Vi tyckte vi var ganska pigga tills någon bad oss ta av tidtagningschipet från skon!! Aldrig har det varit så långt ner till min fot!!! Funderade starkt på att åka hem med det.  Men efter mycket möda så kom jag ner och fick av det. 

Jag tror att jag ändå lyckades gå med ganska sviktande steg och stolt hållning till stationen för att hämta väskorna och åka vidare mot hotellet i Alvik. Tänk vad en medalj runt halsen kan göra att man blir lite mallig. Ändå var det ju ingen OS- medalj direkt! 

Sammanfattningsvis:

En jättefin bana med mycket vatten vid sidan. 

Härliga människor som hejade på. 

Vi hade nog inte tränat tillräckligt många långpass. 

Jättegott med banan och druvsocker mot slutet. 

En medlöpare i lagom lunk gör susen!!